VAR ger ingen rättvisa hur gärna man än vill
Felaktiga domslut är en nödvändig del av livet
Striden om VAR (video assistant referee), i allsvensk fotboll har gått in i ett nytt skede och det är uppenbart för alla att Svenska fotbollförbundet är positiva, medan elitklubbarnas medlemmar inte är det. För Sverige sticker ut: alla andra ligor har infört videogranskning, med större eller mindre framgång. I Norge ökar protesterna och ett par skandaler har skakat Premier League.
Vinsten med videogranskning, om man ska vara positiv: rättvisa domslut. Tveksamma situationer granskas, eventuella straffar, offside, händelser i straffområdet. Mål kan dömas bort i efterhand – eller granskas och godkännas, firas två gånger eller firas så att säga felaktigt.
Problemen: långa avbrott i matcherna. Snopna supportrar som firat. Och framför allt en illusion av rättvisa. För vad är det som säger att den offside som gör att ett mål döms bort är mer felaktig än den feldömda frispark som sen leder till mål? Eller den knuff i ryggen på defensiv planhalva som ger en chans till snabb kontring?
Videogranskningen är ett begränsat verktyg och kommer inte att ge full rättvisa hur mycket man än önskar det. Detta faktum, tillsammans med de många avbrotten, är enkla argument mot VAR.
Min känsla är att VAR i högre grad accepteras av människor som ser fotboll på tv. Då är ju avbrotten inga problem, det finns alltid repriser att stoppa in. Fotboll på tv är redan sönderhackat, avbrotten gömda. Eftersom fotboll på tv också är en fortsatt växande industri – hand i hand med det som kallas den moderna fotbollen med sina superstjärnor, sin handel med spelare, sin pengarullning, sin saudiska sportswashing – är det föga förvånande att VAR kommit för att stanna. Det finns pengar att tjäna även här.
Total rättvisa är en illusion, men är den ens önskvärd?
Fotboll är en lagsport och för all del, visst finns det en mätbarhet i och med att en match alltid resulterar i ett resultat. Där skiljer sig som bekant sport och kultur (även om kulturen också äger en mätbarhet: priser, stipendier, försäljning). Men framför allt lagidrotter som fotboll har också andra kvaliteter, som liknar kulturen: en match kan ses som en föreställning, en kollektiv performance, där skönhet är ett inte oviktigt inslag. Samspelet mellan plan och läktare är mer intensivt än i någon scenkonstföreställning jag har sett (kanske är den mer lik hur teatern var på Shakespeares tid), det finns ett inslag av karnevalesk galenskap som definitivt inte går ihop med millimeterrättvisa à la VAR.
Föraktet för föreningsdemokratin är måhända lika stort som supporterföraktet.
Motståndet mot VAR är tappert och brett. 18 av klubbarna i allsvenskan och superettan har röstat nej på sina medlemsmöten. Det vill säga de klubbar som berörs av ett kommande beslut. Detta bekommer inte Svenska fotbollförbundets ordförande Fredrik Reinfeldt som i våras gick ut med att VAR är hela fotbollspublikens fråga och ”inte bara några få supportrars”.
Uttalandet väckte berättigade protester och de är viktiga att hålla i: det handlar om en uppenbar respektlöshet mot föreningsdemokratin. Och politiskt spel. För kan man misstänkliggöra elitklubbarnas medlemmar (bara några få supportrar = bara en liten klick = bara våldsamma huliganer = kriminella dårar) så kan man spela sina egna kort sedan. Reinfeldt valdes som bekant utan att ha presenterat något som helst program eller deltagit i någon debatt. Hans agenda var mörkad – en pinsamhet för fotbollförbundet som man fortfarande kan undra över.
Som Karina Cubilla skriver på Arbetets ledarsida, är taktiken nu att köra över de medlemsägda elitklubbarna och i stället rikta in sig på distriktsförbunden: ”Det som krävs för att hålla storklubbarna och deras supportrar borta från besluten är att charma småpåvarna ute i distrikten.”
Tydligen är småpåvarna inte lika starka eller många i Göteborg, för där röstade man i går för en motion att verka mot införandet av VAR. Stockholm, en lite påvetätare plats, avslog som bekant en liknande motion härom veckan.
Men arbetet lär fortsätta. Föraktet för föreningsdemokratin är måhända lika stort som supporterföraktet. Vid sidan av alla andra argument vill jag personligen fortsätta att bli upprörd över felaktiga domslut. De är en del av livet, lika nödvändiga i den samlade erfarenheten av att vara människa som vilken annan motgång som helst.
