Är attacker mot civila i Gaza ett folkmord?
Ordet förändrar inte lidandet – men omvärldens plikt
Vecka på vecka av flygbombningar, folkfördrivning och akut brist på förnödenheter har förvandlat Gaza till helvetet på jorden.
Med sitt angrepp den 7 oktober begick Hamas krigsförbrytelser då man dödade och kidnappade civila. Människorättsorganisationer som HRW, Amnesty och Röda Korset menar att även den israeliska militären begår sådana brott. Man pekar bland annat på bombningen av flyktinglägret Jabalia, samt definitivt på den kollektiva bestraffning av civilbefolkningen det innebär att skära av el, mat och vatten, något som svårligen kan motiveras som militärt nödvändigt.
Men många menar att det också handlar om folkmord. Flera svenska demonstrationer har krävt att ”folkmordet stoppas”, och debattörer talar om ”folkmord”, eller, mer försiktigt, ”av folkmordskaraktär”.
I likhet med begrepp som till exempel ”terrorism” måste man här skilja på den politiska användningen av begreppet och den juridiska.
Att människor använder ordet för att uttrycka sin vrede och sorg över att värnlösa civila dödas i tusental, för att väcka omvärlden till handling eller för att smutskasta en fiende är begripliga reaktioner och en del i det propagandaspel som alltid omgärdar krig.
Men det finns även de som menar att bombningarna av Gaza juridiskt skulle kunna vara ett folkmord.
En expertgrupp inom FN har varnat för att ”det palestinska folket löper stor risk för folkmord”.
Den brittisk sociologiprofessorn Martin Shaw menar att om man förstår folkmord som inte bara dödandet av människor, utan som den bredare sociala förstörelsen av ett samhälle, så ”väcks allvarliga frågor om det pågående kriget”.
I ett gemensamt upprop hävdar 800 studenter och akademiker att det är en ”allvarlig risk för att ett folkmord begås i Gaza”.
Och den israeliske historikern och folkmordsexperten Raz Segal tar steget ut i en uppmärksammad artikel, där han hävdar att vi nu ser en ”manual för folkmord” följas.
Folkmord i enlighet med FN:s folkmordskonvention från 1948 består av två komponenter. Dels av ett antal uppräknade gärningar och dels uppsåtet att ”helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan”.
Det är en snäv lag, skriven av stater för stater. I samma ögonblick som man i klarsynen efter andra världskriget ville förhindra en ny förintelse, gjorde man också sitt bästa för att bevara staternas handlingsfrihet.
Nu tillhör det ju inte vanligheterna att politiker och militärer öppet skyltar med folkmordsambitioner
Det står utom tvivel att israelisk militär ”dödar medlemmar av gruppen” palestinier och att man ”tillfogar medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada”, som två av gärningsbeskrivningarna lyder. Efter domarna för folkmord i Srebrenica – en kombination av massavrättningar och folkfördrivning – vet vi också att folkmord inte måste omfatta en hel grupp eller ens en majoritet av gruppen, utan kan riktas mot en del av gruppen på en bestämd plats. Det skulle i det här fallet alltså inte krävas att man anfaller även Västbanken för att uppfylla kriteriet.
Den avgörande frågan är därför vad syftet med kriget är. Nu tillhör det ju inte vanligheterna att politiker och militärer öppet skyltar med folkmordsambitioner. Men de bedömare som varnar för att det pågår ett folkmord tar fasta på uttalanden de menar pekar åt det hållet.
Raz Segal skriver att ”Israel högljutt förklarat sina avsikter” och lyfter fram att landets försvarsminister Yoav Gallant sagt att ”Vi strider mot mänskliga djur och vi kommer att agera i enlighet med det”.
Det är ett avhumaniserande språkbruk, där fienden avkläds sitt människovärde, vilket onekligen kan bana väg för massmord.
För att stärka sin argumentation nämner Segal också att USA:s president Biden och EU-kommissionens ordförande von der Leyen har talat om 7-oktoberattacken som ”ondska”, och han citerar från israeliska sociala medier. Men dessa uttalanden kommer ju från personer utan direkt makt över vad som sker Gaza, så de kan lämnas utan avseende.
Det gäller också en del andra yttranden som har lyfts fram. När Gallant talar om ”att utplåna allt” i en vitt spridd video, så är det Hamas han talar om.
Den australiensiske folkmordsforskaren Dirk Moses skriver att ”den som letar efter bevis för anklagelserna om folkmord som riktas mot Israel verkar inte behöva leta länge”, och pekar på hur Israels president Isaac Herzog sagt att ”En hel nation är skyldig”, och därmed förvandlat alla palestinier till militära mål.
Men går man till hela presskonferensen, så tillade Herzog att detta absolut inte är avsikten och att det ”självfallet finns många, många oskyldiga palestinier”.
Samtidigt påpekar Moses att Folkmordskonventionens snäva definitioner gör det ”extraordinärt svårt” att bevisa att folkmord skulle pågå.
Israeliska ledare låter ett krigshetsande språk ackompanjera och legitimera bombningarna. Men de som menar att ”Israel högljutt förklarat sina avsikter” om folkmord eller att man ”inte behöver leta länge efter bevis” har alltså inte särskilt övertygande belägg. Särskilt om man också väger in att israeliska politiker och militärer många gånger bedyrat att syftet endast är att krossa Hamas.
Ändå finns goda skäl att lyssna på rapporterna om vad som sker – massdödandet av civila är ju illa nog – och varningarna för vad som kan ske.
För dem som bombas i Gaza spelar det ingen roll om de dör som följd av lagliga krigshandlingar, krigsförbrytelser eller utsätts för folkmord. Terminologin förändrar inte verklighetens lidande.
Men orden ändrar omvärldens plikter.
Världens stater har förbundit sig att inte bara stoppa, utan också förhindra folkmord. Ett sådant förhindrande måste ju per definition ske innan brottet begås, så snart det finns en misstanke.
Samtidigt ligger det i sakens natur att folkmord i juridisk mening bara kan fastslås i efterhand, eller tidigast när de tydligt inletts. Och då är det redan för sent.
