”Förlåtelsen är borta ur det offentliga samtalet”
Dramatenchefen Mattias Andersson inför premiären på ”Nordic crime”
När fotografen Andreas och jag släpps in under repetitionen på Dramatens lilla scen märker jag att jag beter mig som om jag blivit insläppt i en kyrka under pågående gudstjänst. Jag liksom gör mig liten, tassar, med munnen hårt hopknipt för att verkligen inte störa.
Stämningen bland de som jobbar där inne är inte särskilt sakral utan snarare uppsluppen, avslappnad. Det är sex skådespelare på scenen, i salongen sitter de ansvariga för kostym och scenografi, sufflör, regiassistent och längst bak ljustteknikern. Mellan rör sig Mattias Andersson, pjäsens manusförfattare och regissör, tillika chef för Dramaten.
Det är knappt två veckor kvar till den 8 september och premiären av Nordic crime, och de håller på ett repetera en scen rätt långt in i pjäsen. Nemanja Stojanovic har på sig en polisuniform, Rebecka Hemse har det delvis, de andra ser helt civila ut. De spelar scenen, testar, lyssnar. Avbryter, börjar skratta – ”så där kan jag väl inte säga det?!” – prövar något annat. Ska Jakob Eklund ta på sig jackan när han går ut eller inte? Detalj läggs till detalj, en scen som var rätt lös tar allt fastare form.
I den hålls till att börja med ett polisförhör. Stojanovic är förhörsledaren och Nina Zanjani en mamma misstänkt för att ha misshandlat sitt barn. Det är ett autentiskt fall, replikerna som sägs på scenen kommer ur ett faktiskt polisförhör. Med Nordic crime vill Mattias Andersson bland annat undersöka vad som händer när man låter fiktion och verklighet krocka. För det är nåt intressant med vår ihållande besatthet av deckare, tycker han. Det var i den tanken idén till Nordic crime föddes, säger han när vi under lunchrasten sitter med varsin tonfisksallad i Lilla scenens foajé.
– Krimvågen som startade på 90-talet bara fortsätter och fortsätter. Vi sitter hemma i sofforna och slukar allt, samtidigt som känslan av otrygghet växer ute i samhället. Bruset av bilder, alla dödade kvinnor, det måste ju göra något med oss. På teatern kan man frysa en bild, ett visst ögonblick, och tillsammans reflektera över det. Hur påverkar fiktionen vår bild av verkligheten, av samhället?
Många av skådespelarna på Dramaten är också kända ”polisansikten” i olika tv-deckare och filmer. Antagligen har miljoner sett till exempel Krister Henriksson som Kurt Wallander eller Jakob Eklund som Johan Falk. Det var erfarenhet Mattias Andersson ville använda sig av, ställa upp dessa kända, fiktiva polisfigurer på scenen (av upphovsrättsskäl får de dock inte ha sina polisnamn, de är lite justerade). Detta är pjäsens första nivå, en metanivå.
– Vi leker med det välbekanta, med schablonerna och jargongen, som ju skådespelarna kan så bra. Repliker som ’Det var det vidrigaste jag sett’ eller ’Vad är det där för sjuk jävel’.
Den andra nivån är de autentiska fallen. Mattias Andersson är känd för att inför sina pjäser samarbeta med människor och professioner som man kanske inte annars förknippar med teatern. Den här gången har en kriminolog hjälpt honom att hitta tre brottsfall som har ägt rum. Det är ett ungdomsrån, ett fall av våld i nära relation och en barnmisshandel.
Han tar själv upp att han här närmar sig true crime-genren, som också exploderat de senaste åren, även om de har ändrat alla detaljer i fallen som skulle kunna göra dem identifierbara.
– Det ska bli intressant att se hur det tas emot att vi har med autentiska fall. Det finns ofta högre moraliska krav på teatern – film och tv kommer undan med mycket mer.
Till skillnad från vad vi vanligtvis ser på film och tv iscensätts inte brottet utan skådespelarna läser upp fallbeskrivningar, läser förhören som dialog.
– Kanske kan man bryta igenom starkare på det sättet, när det handlar om riktiga brott men helt utan de spektakulära bilderna.
Den tredje nivån i pjäsen är existentiell och handlar om förlåtelse och försoning. Mattias Andersson ler lite snett när han säger det.
– Ingen talar om det längre, det har helt försvunnit ur det offentliga samtalet. Vi provar att gå emot en annan av genrens schabloner, den om polisen som får nog och tar lagen i egna händer. Vad skulle hända om en polis går åt andra hållet? Börjar sträva mot försoning, öppnar sitt hem för brottslingar.
Nordic crime har premiär tre dagar före det val där ”lag och ordning” toppar väljarnas lista över viktiga frågor. Pjäsen är inte direkt ett inlägg i debatten men politiken fanns ”absolut i bakhuvudet”, säger han, även om han inte anser att det är teaterns uppdrag att ge svar – om det ens finns några.
– Det är väl ingen som egentligen tror att det finns en tydlig, snabb och bra lösning på kriminaliteten, även om det utsägs så i den offentliga debatten just nu. Vi måste kanske börja tänka på ett fundamentalt annorlunda kring människan och vad som utgör ett samhälle.
Det han vill är att starta ett samtal.
– De som står på scenen är inte bara skådespelare, de är medborgare också. De lämnar över de här berättelserna till publiken. Vad ska vi göra med dem?
Mattias Andersson tillträdde som chef för Dramaten den 1 mars 2020, två veckor innan pandemin lamslog landet. Den här hösten är hans första säsong helt utan restriktioner.
I våras, när restriktionerna lyftes, larmade flera teatrar om att publiken inte riktigt kom tillbaka. Det ledde till en debatt på kultursidorna som snart blev existentiell för konstformen. Kanske hade pandemin vant oss av med teater, kanske den inte var relevant längre – eller bara för dålig?
På ett ytligt plan är det inte Dramatens problem – dit kom publiken tillbaka, när restriktionerna var borta hade de i våras en beläggning på 87 procent. Den förändring de ser efter pandemin är att de äldsta inte går lika mycket och de yngre bokar biljetter senare vilket skapar viss stress, främst på ekonomi- och marknadsavdelningar. Mattias Andersson säger sig känna stark solidaritet med branschkollegorna men är just nu inte så särskilt orolig för Dramatens del.
Men det är klart att teaterns ställning i stort spelar roll för nationalscenen, som en del i det hela ekosystem scenkonstsverige utgör. Jag frågar Mattias Andersson vad han svarar den som frågar varför man ska gå på teater i dag.
– För att på en viss tid och en viss plats uppleva något tillsammans med andra. Det blir allt ovanligare i dag, då vi upplever så väldigt mycket ensamma framför en skärm. Det blir en starkare upplevelse när vi har den tillsammans. Jag lärde mig det när jag jobbade på Backa, där unga människor kunde säga att ett teaterbesök var som att ha gjort en utlandsresa.
Helst, säger han, ska teatern ligga steget före och fånga upp stämningar och känslolägen innan andra har hunnit sätta ord på dem. På Backa teater försökte han åstadkomma detta genom att skapa nätverk långt utanför teaterhuset och skicka ut skådespelarna att göra research. Han tycker sig uppfatta en öppenhet för detta arbetssätt också på Dramaten men: ”Det är en pansarkryssare, som tar väldigt lång tid att svänga”.
När Mattias Andersson i våras presenterade höstens program skrev DN att teatern under honom gör ”en radikal kursomläggning”, med mycket modernt och nyskrivet.
– Jag ser mig inte som radikal eller i opposition mot något. Vi gör skattefinansierad konst här, klart att vi måste spela sådant som folk vill se – men vi måste också ta risker, utveckla konsten.
I samma artikel kallade skådespelaren Marie Göranzon, en av ensemblens veteraner, programmet för en ”ungdomsrepertoar” – ska man inte få kunna se en konventionell klassiker på nationalscenen?
– Vi spelar visst klassiker! Det är inte alls så att vi bara sysslar med dekonstruktion, eller bara spelar nytt. Vi tar dessutom hit internationell teater i världsklass.
– Men jag hade ett bra samtal med Marie efteråt, om vad hon menade. Alltså, vem spelar klassiker på rätt sätt? Vi har Sveriges bästa skådespelare. Det är klart vi ska arbeta med det, utmana dem, använda deras kunskaper.
Att bestämma vad som ska spelas på Dramaten under ett år, lägga repertoaren, säger han är något av ”det absolut svåraste” med det jobb han har.
– På Backa hade vi budget för tre–fyra uppsättningar på ett år, dem kunde jag hålla ihop och ha en överblick på. Här går inte det, det är 20–25 uppsättningar per år. Det får inte bli bara en estetik, jag försöker tänka pluralism, polyfoni. Över tid ska det finnas något för alla – och ”något för alla” är ett problematiskt uttryck i vår segregerade tid.
Han tystnar ett ögonblick.
– Det är förresten en sak till som har förändrats efter pandemin: samhället har fallit isär ännu mer, bruset har blivit ännu högre. Det gör teaterns uppdrag ännu svårare.
– Men sammantaget över min period här hoppas jag att det ska framträda en större berättelse, en estetisk, politisk och konstnärlig undersökning av samhället och existensen genom teaterkonsten.
