Anna absolut Netrebko
Dundersuccé är bara förnamnet när Anna Netrebko och Massimo Giordano för första gången intar Sverige och Stockholms konserthus. Glöm dvd, blue-ray, hemmabio och dolby-super-bas; ingen återgivning kommer någonsin i närheten av live-framträdanden som dessa. Det är så man måste hämta andan efter konserten. Och den som trodde att Netrebko var kvällens enda stjärna, vet nu att Massimo Giordano hör till samma toppskikt.
När de inledningsvis smyger in från varsin sida scenen och lika mycket agerar som sjunger Gounods Va! je t’ai pardonné ur Romeo och Julia, står det strax klart att detta är en mycket speciell afton. Här räcker det inte att stå vid scenkanten och följa noterna, båda ser till att med lika delar charm och elegans dramatisera musiken, även om det innebär att trängas med orkestermusikerna.
Netrebkos sopran präglas inte bara av styrka och närvaro, hon har en elasticitet och värme i rösten som gör den svår att värja sig emot. Få röster är större än minnet av dem, men trots att jag har hört henne förr, så är det som om minnet inte lyckats omfatta den. Det är en ständigt överraskande stor röst.
Massimo Giordanos tenor, kanske som allra snyggast i Lenskis aria från Tjakovskijs Eugen Onegin, är både mjuk och dramatisk, vilket kommer till sin rätt i slutscenen ur La Bohèmes första akt. Så bra har Puccini inte låtit i detta land sedan José Carreras och Katia Riccarelli besökte Kungliga Operan på 80-talet i Tosca; ja, jag kan inte minnas när opera lät så bra på en svensk scen över huvud taget.
Ovationerna var omfattande, extranumren kröntes av den berömda duetten från La Traviata (Libiamo, libiamo) och omtumlad kan
jag bara uppmana alla att sälja hemmabion, pantsätt hd-teven och köp en biljett till Paris där i oktober Netrebko sjunger i Kärleksdrycken och Giordano sjunger i La Bohème.
Claes Wahlin
