Elitens barn klarar sig alltid i klassamhället
Nepotismen behövs inte för att de rika och berömda ska ta sig fram
Två av tre svenskar anser att det ekonomiska systemet är ”i grunden rättvist, eftersom alla svenskar har lika möjligheter att lyckas”. Var tredje tror att de fattiga är fattiga därför att de inte ansträngt sig tillräckligt och över 40 procent att de rika är rika för att de arbetat hårdare (Alesina m fl 2018).
För dem utgör naturligtvis de medfödda fördelar som avtäckts i diskussionerna om kulturbarnen och nepo-bebisarna en orättvisa att rättfärdigt storma mot. Det är ju en skymf mot Sverige som klassresornas förlovade land, där de som kämpar kan ta sig till toppen oavsett bakgrund.
Det behövs ingen nepotism. Barnen till de rika, välutbildade och berömda tar sig fram ändå
I själva verket är den öppna korruptionen bara den synliga spetsen på klassamhällets isberg. I min nya bok Riggat går jag igenom hur tungt det sociala arvet väger från yrkesval och inkomster till utbildning och förmögenheter.
Trots ekonomisk utjämning, enhetsskolan och universitetens massutbildning så är den stora bilden att reformerna inte bröt klassbakgrundens betydelse under efterkrigstiden.
De högutbildades barn har ännu 900 procent större chans än de lågutbildades att läsa på universitetet (UKÄ 2020). 1700-talets elit är fortfarande en elit (Clark 2013). Det fördemokratiska ståndssamhället kan än i dag spåras i statusen på våra yrken (Dalman 2022).
Kulturbarnens gräddfiler är med andra ord inget udda undantag. Henrik Jalalian fångar detta när han skriver att hårdare krav på meritering inom kultursektorn främst skulle gynna just kulturbarnen, eftersom de gått rätt utbildningar och skaffat sig rätt erfarenheter och därför skulle ”klara alla krav på 'förtjänst och skicklighet' med råge”. Det behövs ingen nepotism. Barnen till de rika, välutbildade och berömda tar sig fram ändå.
Den som vill ändra på det måste bryta föräldrarnas inflytande över barnen. Konkret bestämmer ju föräldrarna om barnet ska gå på förskola, vilken skola de ska gå i och på vilka program. Det är också under uppväxtåren vi präglas som mest av hemmiljöns mer svårfångade aspekter. Då bestäms våra ”möjlighetshorisonter”, ”gränserna för vad som är möjligt att ens överväga, för att inte tala om vad man har möjlighet att förverkliga” som den franska sociologen Didier Eribon skriver.
Obligatorisk förskola från späd ålder och uppskjutna val av inriktning inom utbildningen kan dämpa arvets betydelse (Långtidsutredningen 2019). Men med mindre än att staten helt skiljer barnen från föräldrarna – ett skräcksamhälle – vore effekterna begränsade.
Den som säger sig älska meritokrati, klassresor och lika möjligheter (alla liberaler!) måste därför angripa den bredare ojämlikheten. Gatsbykurvan, en jämförelse mellan länder, visar tydligt att ju större ojämlikhet som råder i inkomst, desto mindre är chansen till en klassresa och desto sämre fungerar alltså meritokratin. Samma mönster går igen inom Sverige (Brandén 2019).
Rikare föräldrar ”investerar” nämligen mer i sina barn, eftersom de har resurserna att göra det. Det kan handla om att köpa hus i ett tryggt område med bra skola, stimulera barnen med fritidsaktiviteter, uppmuntra kognitiva förmågor och odla ambitioner. Om den ekonomiska skillnaden mellan rika och fattiga föräldrar är större, kommer skillnaden i investeringar också att vara större och i slutändan kommer skillnaden mellan barnen att vara stor.
Kan man pressa samman föräldrarnas inkomster, så har man därför utjämnat konkurrensvillkoren för barnen, så att snickardottern har lite lättare att bli läkare och läkarsonen lite oftare blir städare. Som OECD:s dåvarande generalsekreterare José Ángel Gurría uttryckte det 2008: ”Uppmuntrar inte ojämlikhet folk att försöka förbättra sin situation? Våra data skingrar i stora stycken den myten”.
Men inte ens de mest jämlika samhällen som historien känner, med gratis utbildning, en sammanhållen skola, allmän förskola och små inkomstskillnader, det vill säga de nordiska länderna kring 1980, var i närheten av att förverkliga idealet. Det pekar på att ett meritokratiskt samhälle byggt på lika möjligheter inte bara är en utopi som kanske med reformer skulle kunna uppnås. Det är tvärtom omöjligt att skapa, i alla fall med mänskligt acceptabla metoder.
Därför är också valet mellan nepotism och meritokrati ett val mellan två orättfärdiga system
Dessutom, och det är här jag skiljer mig från meritokraterna, så vore det inte önskvärt. Om vi leker med tanken att arbetarbarnen verkligen skulle ha chansen att konkurrera på lika villkor med direktörsbarn, kulturungar och nepo-bebisar skulle en del av barnen ändå sorteras bort till ett liv av sämre hälsa, mindre pengar, lägre status och förtida död.
Det är möjligt att ett klassamhälle byggt på ägande är mindre rättvist än ett klassamhälle byggt på meriter, men det är likförbannat ett samhälle som dömer oss till mycket olika liv. I sin bok Om man älskar frihet sätter Nina Björk fingret på den ömma punkten: ”I utropet leve klassresan! hörs alltid, och måste alltid höras, ett eko: Leve klassamhället!”.
Därför är också valet mellan nepotism och meritokrati ett val mellan två orättfärdiga system.
Alternativet är ett annat. Vi kan inte styra vem som blir framgångsrik, eftersom det beror på utfallet i det dubbla sociala och genetiska lotteriet. Men vi kan urvattna betydelsen av framgång. Om inkomstklyftorna kan utraderas och förmögenheterna spridas, om yrkesval och utbildningar inte längre spelar någon roll för inkomster, makt och status, så spelar det mindre roll att vi föds till olika förutsättningar. Lärarbarnen skulle säkerligen plugga vidare oftare än undersköterskans barn. Direktörens son skulle matas med självkänsla och oftare än andra själv leda företag. Och bröderna Skarsgård skulle förmodligen fortfarande flockas på scenerna.
Men det skulle inte ge dem bättre livsvillkor – mer pengar, större hus, tjusigare semestrar, längre liv och bättre hälsa – än någon annan.
