”Kulturkonservativa är ett utdöende släkte”
Therese Bohman om författarskapet och den nya romanen
En av höstens mest hyllade romaner är Therese Bohmans ”Andromeda”.
En stark skildring av vänskapen mellan en ung kvinna och en gammaldags kulturman.
– Det kändes fint att skildra en sådan man som är sympatisk och ingen äckelgubbe som den typen av män ofta framställs som, säger hon.
Andromeda är den 44-åriga författarens fjärde roman. Den kommer sex år efter Aftonland, som var August-nominerad. Hon berättar varför det tog så lång tid mellan böckerna:
– Först visste jag inte om jag hade något mer på hjärtat. Det går inte att få energi till en bok om jag inte känner starkt för något. Sedan fick jag en dotter för fyra år sedan och det tar ju rätt mycket tid att vara mamma.
Dessutom är Therese konstredaktör på Expressen, där hon även ibland recenserar böcker.
Vi träffas i ett rum på Norstedts förlag och vi börjar prata om – Krokek, ett litet samhälle några mil utanför Norrköping. Som barn var jag själv ofta där, då en kusin och hans familj bodde där. Therese ser, numera, tillbaka på samhället, som ligger nära Kolmårdens djurpark, på ett positivt sätt:
– När jag var tonåring tyckte jag det var en riktig håla. Gymnasiet, då pendlade jag till Norrköping. Mina föräldrar flyttade till Krokek när de skulle skaffa barn. De ville bo i villa. Och det var ett vackert och välordnat villaområde, vi barn cyklade eller sprang till varandra.
Kitty och King
Hennes medelklassföräldrar läste mycket för henne. Och hon läste själv mycket också; Astrid Lindgren, Kitty-böcker, Enid Blyton, Allers-romaner, Sidney Sheldon, Stephen King.
– Jag läste enormt mycket innan jag upptäckte mer seriös litteratur.
– Sedan efter studenten hade jag tio år när jag inte visste vad jag skulle göra. Hade svårt att göra klart kurser, fick aldrig någon examen.
Bodde i Paris
Hon bodde bland annat i Stockholm, Norrköping, Göteborg och Paris. Det blev allt mer skrivande, skivrecensioner, kontakter i Stockholm, jobb med nättidskrifter och Lyrikvännen, en kort tid på Aftonbladets kulturredaktion – och år 2010 romandebuterade hon med Den drunknade.
– Idén fick jag när jag åkte buss mellan Linköping och Norrköping. Det låg ett väldigt vackert hus på slätten, jag tänkte: vad kan hända i det där huset?
Så föddes historien om två systrar, den enes man och den andra systerns allt större attraktion till honom.
Fyra år senare kom Den andra kvinnan som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Handlar om en kvinna som jobbar i bespisningen på Norrköpings sjukhus och som inleder ett förhållande med en gift överläkare.
Inte självbiografiskt
Therese försäkrar att boken inte är självbiografisk även fast hon själv haft samma jobb och likt huvudpersonen i boken hade författardrömmar.
– När jag jobbade där frågade en kompis om det inte var en massa stiliga läkare som åt i matsalen. Det hade jag inte tänkt på. Men det spann jag vidare på när jag senare skrev boken.
Tredje romanen Aftonland (2016) handlar om en kvinnlig professor i konstvetenskap som möter en ung doktorand.
– Den var rolig att skriva, ett sätt att göra sig lite rolig över situationer i universitetsvärlden. Jag är svag för den miljön. En av mina favoritböcker är Donna Tartts Den hemliga historien.
En själsfrände
Så är vi framme vid den nya boken. Titeln Andromeda är också namnet på den prestige-serie av romaner som ett stort förlags lite äldre litterära chef Gunnar är ansvarig för. Dit kommer en ung praktikant, Sofie. De fattar genast tycke för varandra. Han ser henne som en själsfrände och tänkbar arvtagerska till hans jobb. De börjar dricka vin ihop en gång i veckan. Omgivningen tror det är något mer mellan dem …
– Jag gillar kulturkonservativa människor som Gunnar. De är ett utdöende släkte. Det kändes fint att skildra en sådan man som är sympatisk och ingen äckelgubbe som den typen av män ofta framställs som, säger Therese.
– Boken utspelas 2010. Det var en ganska hemsk period i kulturvärlden. När jag började skriva på kultursidorna som ganska ung kvinna hade jag en rätt naiv syn på vad det innebar. Det var så ideologiskt och politiskt. Jag skrev inte krönikor om patriarkatet utan var mer intresserad av 1800-talskonst och -litteratur. Då lärde jag känna män som var intresserade av samma sak. De var snälla och gentlemannamässiga mot mig. Det är lärorikt att umgås med äldre människor.
”Älskar varann på sitt sätt”
Hur ser du på relationen mellan Gunnar och Sofie i boken?
– Några kanske tror det ska bli en Metoo-grej av det, men då hade det blivit en annan bok. Det fanns aldrig den tanken. Någon kärleksrelation är det inte, men jag tror de älskar varandra på ett annat sätt.
När Therese hade skrivit ungefär halva boken hade Lisa Langseths Netflix-serie Kärlek & anarki premiär. Den utspelas också på ett stort bokförlag. Med en kvinnlig huvudperson som också heter Sofie (fast är chef och helt annorlunda). Och en manlig litterär chef, Friedrich, spelad av Reine Brynolfsson, som har väldigt stora likheter med Gunnar i romanen.
En ren slump, förstås.
– Friedrich i tv-serien är också en väldigt sympatisk person, tycker Therese.
Hon har så smått börjat med en ny bok. Den utspelas till viss del i gamla hemorten Krokek.
– Men om det är det som blir nästa roman är jag ännu inte säker på.
