100-åringen som försvann
Per Leander och Kjell Östberg rapporterar om ett bortsopat revolutionsjubileum i Sankt Petersburg
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2017-11-11
Runt den stora Leninstatyn på Moskvatorget i södra Sankt Petersburg är det livat med popkonserter och marknadsstånd. Där säljs traditionella hantverk och maträtter från den ryska federationens många olika delrepubliker, piroger från Karelen och färggranna sjalar från Nordossetien.
För precis hundra år sedan inträffade just här, i dåvarande Petrograd, den ryska revolutionen, en av 1900-talets mest dramatiska och omvälvande händelser.
Runt hela världen uppmärksammas årsdagen, tidningarna är fulla av analyser, hyllningar och angrepp. I Sverige exekverar Dagens Nyheter sin sedvanliga antikommunism. I Svenska Dagbladet – av alla tidningar – ägnas däremot en stor understreckare åt en entusiastisk skildring av 1917 års ryska revolutioner, ”en tid innan socialismens vision om en global frigörelse och internationell solidaritet förvanskats till Stalins teori om ’socialism i ett land’. Innan det fönster i historien som öppnades för en kort stund mot en annan väg snabbt slogs igen”.
Men i detta revolutionens epicentrum är gator och torg kliniskt fria från varje påminnelse om att världshistorien för hundra år sedan tog en annan riktning just här. Festen på Moskvatorget är i stället en del av firandet av ”Nationella enighetsdagen”, den nya helgdag som införts för att ersätta det tidigare firandet av Oktoberrevolutionen. Den historiska händelse man numera sätter fokus på är när ryssarna slog tillbaka polackernas belägring av Moskva 1612 …
På kvällen kulminerar det hela i ”Ljusets festival”. Torget framför Vinterpalatset är fullpackat med glada människor liksom hela huvudgatan Nevskij -Prospekt. I ett gnistrande skådespel projicerar ljusstrålar filmsekvenser mot Vinterpalatsets enorma väggar.
Det är ett potpurri av färgglada bilder och scener från den tusenåriga ryska historien, där revolutionen 1917 bara flimrar förbi i förbifarten, följt av kosmonauten Gagarins rymdresa och den gulliga björnen Misja från OS i Moskva 1980.
Klä ut er till vem ni vill ur vår historia, uppmanas Sankt Petersburgsborna. Och i folkvimlet blandas Leninmasker med vackra hovdamer från tsarens tid. Anything goes.
Det gäller i högsta grad också för den embryonala historieskrivning som med viss ansträngning går att hitta, förvisad till några få rum på det stora officiösa Statliga museet för Rysslands politiska historia. Eller snarare inte går att hitta.
Det slående är nämligen att man egentligen inte vill skriva någon historia alls, och framför allt undvika att binda sig för någon tolkning. Bolsjevikerna med sina krav på fred, bröd och jord framställs som lika goda kålsupare som de vita generaler som ville krossa revolutionen, återupprätta tsarväldet och som genomförde omfattande antisemitiska pogromer med få motstycken.
Mest absurt blir detta hållningssätt i det rum som ägnas åt kvinnornas 1917. Där blandas friskt bilder på de textilarbeterskor som startade februarirevolutionen och bolsjeviker som Kollontaj och Krupskaja med den kvinnobataljon som bevakade Vinterpalatsen mot arbetarnas angrepp och kvinnliga överklassfilantroper. Vad de stod för verkar vara av mindre betydelse. Alla inkluderas i det stora nationella enhetsprojektet.
Det är uppenbart att den nuvarande ledningen i Ryssland – vars ärende museet går – till varje pris vill undvika att påminna befolkningen om att det finns en rysk tradition av att störta despoter och misshagliga potentater.
Och samtidigt är Putins välde med tusen och en trådar knutet till den stalinistiska regim som schackrade på revolutionens legitimitet. En av de vackraste statyerna i Sankt Petersburg är tillägnad Felix Dzerzjinskij, Tjekans grundare, fortfarande en hyllad gudfader till det KGB som skapade Putin.
För de flesta ryssar kommer revolutionen mest att göra sig påmind hemma i deras egna vardagsrum. Denna vecka sänder den stora statliga tv-kanalen 1 en påkostad dramaserie om Trotskijs liv i åtta delar, med den kände skådespelaren Konstantin Chabenskij i huvudrollen. Lev Trotskij, som tillsammans med Lenin var oktoberrevolutionens viktigaste gestalt och ledaren för röda armén under inbördeskriget, beskrivs av seriens producent Konstantin Ernst som ”en riktig rock’n’roll-stjärna”.
Trotskij, som i ett halvsekel var utraderad från de ryska historieböckerna, träder i tv-apparaterna fram som en karismatisk ledare, skicklig politiker och förförisk kvinnokarl. Men han skildras även som skoningslös och blodtörstig, och bär enligt regissören ett stort ansvar för skapandet av den kommunistiska terrorstat han själv också slutligen föll offer för, när han mördades av sin rival Josef Stalins agenter.
Att Trotskij nu i rysk tv åter kan inta sin plats som en av revolutionens främsta ledare är väl ytterligare en konsekvens av det postmodernistiska angreppssätt som syftar till att ersätta varje seriös diskussionen om betydelsen av 1917 i Ryssland.
Historien, finns den?
Per Leander
Kjell Östberg
