Vi behöver ljudböcker – men helt andra än idag
Storytel och Bookbeat kan brinna i helvetet
Så här kunde min pappas ljudbokslyssnande se ut för 30 år sedan: på väg hem från jobbet på vårdcentralen spelade han en deckare i bilstereon – förmodligen en Sjöwall-Wahlöö – i 25 minuter. I duschen satte han på en kassettbandspelare med Proust som han lyssnade på i sju minuter. Efter det gick han in i tvättstugan där han satte på en annan bandspelare som spelade Jan Myrdals “Maj – en kärlek” i tre minuter. Eftermiddagen avslutades med att pappa stekte pannkakor och lyssnade på “Det spräckliga bandet” av Arthur Conan Doyle i 40 minuter.
Jag har tänkt mycket på pappas lyssnande när debatterna om ljudboken – och vad som händer med läsandet – rasat det senaste året. Många känner nog hur tånaglarna krullar sig av beskrivningen: snuttifieringen, lappkasten, Proust i strilande vatten – FY!
Själv tänker jag snarare på det som ett behov av mikrointellektualism i en tillvaro präglad av ett slitsamt arbete och ständiga åtaganden med tre barn och hus. Tillvaron klarades av genom korta raster i fiktiva världar.
Inte heller känner jag igen bilden av den förströdda lyssnaren i pappa. Ett tydligt minne är att han tankfullt stänger av spisen, spolar tillbaka kassetten, tar upp sin böjda anteckningsbok ur bakfickan och skriver av ett citat. Detta aktiva sätt att lyssna har jag ärvt: jag spolar ständigt tillbaka ljudböcker och gör anteckningar i min telefon. Vissa böcker har jag lyssnat på så noga att mina kunskaper nog skulle stå sig bra under ett doktorandseminarium i litteraturvetenskap. Liksom pappa tar jag bäst till mig kunskap i rörelse.
Och vem har bestämt att filosofisk och politisk teori inte gör sig i strömmat format?
Det var förresten Aristoteles som myntade begreppet om oss: peripatetiker, vi som tänker bäst när vi går. Nietzsche tillhörde skolan. Det finns ett rapsodiskt tänkande i hans texter som skulle göra sig mycket bra i strömmat format - om vi vågade tänka annorlunda.
Min poäng här är inte att försvara ljudboken så som den ser ut i dag. Den är ett allvarligt hot mot en livskraftig författarkår och för min del kan både Storytel och Bookbeat brinna i helvetet. Men släng för den sakens skull inte ut barnet med badvattnet – vi är många som faktiskt är bra på att lyssna på text. Det borde också finnas en annan typ av ljudböcker för oss.
Varför går det inte att lyssna på modernistisk prosa i Sverige? Nog har Bonniers råd att läsa in Lucy Ellmans ”Ankor, Newburyport”. Och vem har bestämt att filosofisk och politisk teori inte gör sig i strömmat format? Så tänkte man inte för 30 år sedan, på kassettböckernas tid. Inte heller i USA i dag, där man genast läste in Quinn Slobodians briljanta omtolkning av nyliberalismen, ”Globalists”, när den publicerades.
Jag vet, jag vet, Sverige är en liten marknad. Det fick jag själv erfara när mitt förlag gjorde ett experiment med att läsa in min debutbok “Coronateserna” (den underpresterade på Storytel).
Ändå kan jag inte släppa bilden av pappa som går runt och sätter på och stänger av ljudböcker med sin anteckningsbok i kalvskinnsläder.
Den viskar: en annan ljudbok är möjlig.
