Jag ålderskrisar ihop med Carrie Bradshaw
Andra säsongen av ”And just like that…” är ändå mindre skrämmande än den första
Andra säsongen av ”And just like that…” har precis släppts och hittills gillar jag den!
Mer än den första.
Jag vet inte om jag tycker om den för att den är mycket bättre eller om jag tycker om den för att jag har vant mig. Första säsongen av ”And just like that…” var nämligen skrämmande.
Inte bara för hur dåliga många storylines var utan för att kvinnorna, som vi känner från ”Sex and the city”, hade åldrats. Mirandas hår var grånat, Carries man dog av hjärtfel och Charlotte var i klimakteriet. Jag vill tro att det var min dödsångest, och inte min internaliserade misogyni, som var vettskrämd av att se mina gamla favoriter lite luggslitna.
Om jag ska vara helt ärlig är jag inte säker på att så är fallet.
Till mitt försvar är jag inte van vid att se fiktiva kvinnor över 40 år i rutan.
I verkligheten är en rynkig mun inte uppseendeväckande men på tv har jag nästan aldrig sett det! Inte konstigt att man blir lite skraj. Till saken hör att jag är i samma ålder som karaktärerna i serien var när ”Sex and the city” började. Ok, jag är i samma ålder som Carrie var i säsong fyra. Och det har varit viktigt för mig, att de finns och de är snygga och de är singlar och de skaffar inte barn och de lägger sina pengar på sig själva.
Fåfängt vill jag att de ska frysa tiden, precis som jag så ofta själv de senaste åren tänkt att jag vill frysa tiden, ännu inte redo att ta mig an föräldraskapet som presenteras som det ultimata kvinnoblivandet av så många.
Att åldras för 55-åriga Carrie är inte heller helt enkelt, visar det sig. I ett avsnitt av nya säsongen plågas Carrie av att bli bjuden till ett uppstartsmöte av ett magasin för kvinnor i sjuttioårsåldern. Låt dig inte fotograferas bredvid en kvinna med rullator, varnar hennes väninna. Det blir döden för ditt varumärke.
Vissa scener (som det högljudda ploppet från när en man stoppar in sin penis i en penispump) lyckas nämligen bli lika delar cringe som inspirerande
Ungefär så känner jag inför namnet på en liten middagsklubb jag har med tre vänner. Vi ses ungefär en gång i månaden och turas om att boka bord. I gruppchatten skriver vi ”Dy dy dyyy dy dy dy dyyy” till varandra, eftersom det är så originalseriens vinjett låter. Men till mitt stora förtret har en av mina vänner döpt gruppen till ”And just like that…”.
När jag panikslaget frågade varför antydde han att vi lever ungefär lika spännande liv som änkan Carrie Bradshaw och dessutom, sa han, måste vi förbereda oss på att bli äldre. Annars kommer vi att krisa för mycket när det väl händer.
Resonemanget driver mig till vansinne. Om ”Sex and the city” lyckades göra 30 till det nya 20 ska väl för fan inte min bästa vän göra 30 till det nya 50, bara för att han inte lärt sig vara mindful. Till och med lyckade Carrie Bradshaw krisar när någon antyder att hon är 20 år äldre än vad hon är!
Men efter att ha sett säsong 2 av ”And just like that…” stör gruppchattens namn inte lika mycket. Vissa scener (som det högljudda ploppet från när en man stoppar in sin penis i en penispump) lyckas nämligen bli lika delar cringe som inspirerande, vilket alltid varit den riktiga genialiteten med ”Sex and the city”.
Precis som jag blir också Carrie konfronterad med sin ålderism, när hon på det fruktade tidningsevenemanget springer på sin hjälte Gloria Steinem. Just det, kvinnor slutar inte vara spännande bara för att de blir äldre. I sann crinspiration säger Steinem först några väl valda ord och i nästa sekund råkar Carrie visa sin gamla chef en dickpic.
And just like that förlät jag mig själv, och alla andra kvinnor, att vi åldras.
