Därför är Chappelle och Gervais inte kul längre
Komikerna har blivit besatta av att vinna debatten
I dokumentären ”Crumb” från 1994 finns en scen där filmens föremål – den legendariske amerikanske underground-serietecknaren, Robert Crumb – ställs mot väggen av en ung kvinnlig intervjuare. Hon beskriver obehaget hon upplevde som barn när hon via sin brors seriesamling kom i kontakt med Crumbs kvinnoporträtt. Tänker Crumb någonsin på effekten han har på sina läsare, undrar hon, på vilka ideal han validerar hos unga män med sina skildringar av mörka sexuella fantasier?
Crumb erkänner att han bär på en fientlighet mot kvinnor som tvingar sig ur honom och ner på pappret. Han hoppas att det på något vis ska vara hjälpsamt att han är öppen med de sidorna av sig själv. Men han vet inte, han bara måste göra det. ”Kanske borde jag låsas in, kanske borde mina pennor tas ifrån mig”, säger han lakoniskt.
Justin EH Smith skriver om den här scenen i en essä i Harper’s Magazine och påpekar att det är talande att Crumb inte försöker försvara sig själv. Han försöker inte framhärda i att intervjuarens reaktion på hans serier är ”fel”. Det är inte upp till honom att avgöra. Hans roll är konstnärens, inte politikerns eller debattörens.
Jag tänker på detta när jag ser Ricky Gervais och Dave Chappelles nya standup-specialer på Netflix, ”Armageddon” respektive ”Dreamer”. De har mötts av kritik.
I en dubbelrecension i The Guardian lyfts de två komikerna fram som exempel på samtidstrenden ”crank comedy” – reaktionära surgubbar som sjunkit ner i en ressentiments-driven besatthet vid ”woke-kultur” i allmänhet och transpersoner i synnerhet.
Man kan tycka att det är politiskt unket. Man kan också, vilket många har gjort, påpeka att det är för låg kvalité. Att det är slitna punchlines som alla som scrollat bland kulturkrigarna i sociala medier redan hört en miljard varianter på.
Men jag tror att grundfelet är avsaknaden av Robert Crumbs insikt. Det mest frustrerande med Gervais och Chappelles specialer är inte stötande innehåll eller låg skämtkvalité, det fundamentala problemet är det tendentiösa. Till skillnad från Crumb är Gervais och Chappelle besatta av att kontrollera reaktionerna på sitt material. De tappar bort sig själva som konstnärer när det överordnande syftet blir att vinna debatten.
Showernas innehåll är inte främst grova skämt, utan föreläsningar om hur vi bör reagera på grova skämt – om vi är smarta. Ricky Gervais presenterar självgott och med en air av att han är mer i framkant än vad vi kan hantera de mest utnötta chockhumor-troperna om transpersoner, funktionshindrade, kortväxta, pedofili och nazism. En av de absoluta bottennoteringarna är en vits på temat att kineser äter hundar, inramad som något som kommer få våra öron att trilla av.
I stort sett varje ”edgy” rutin följs upp av en pedagogisk förklaring om att det här är skämt och ironi – ”det jag gjorde där var att jag spelade en roll” eller ”det är det här vi har humor till, att skratta åt hemska saker för att kunna hantera dem”.
Man inbjuds till att skratta för att visa att man håller med, snarare än att skratta för att något var så överraskande och kul att man inte kunde låta bli. Skratta för att visa att du står på rätt sida av historien, att du inte är en av de där snöflingorna, prussiluskorna och woke-kommissarierna, utan du är en riddare för liberala värden precis som Ricky!
Dave Chappelle är en i grunden betydligt bättre ståuppkomiker än Gervais, så man kan uppskatta att lyssna på honom till och med när materialet mest utgörs av lite för långrandiga historier om hans liv som megaframgångsrik superkändis som umgås med andra superkändisar. Men när han kommer in på sin rättshaveristiska strid med transcommunityt tippar det över och blir svåruthärdligt i sin självmedvetenhet och självrättfärdighet.
Och det handlar som sagt inte om åsikterna i sig. De senaste decenniernas främste ståuppkomiker Norm Macdonald var knappast ”woke” i sina uppfattningar. Han var till stora delar en konservativ person, men (nästan) alla med progressiva värderingar älskade Norm Macdonald ändå och det berodde på att han inte var tendensiös. Han försökte inte vinna debatten. Han vände ut och in på sig själv i jakt på humor och det kunde leda till att komplicerade tankar och känslor kring exempelvis HBTQ eller abortfrågan tvingade sig ut. Men han påstod aldrig att det var något annat än konstens sanning. Han framhärdade inte i att det var ”debattens sanning” som alla var tvungna att acceptera.
I den tidigare nämnda Harper’s Magazine-essän skriver Justin EH Smith att Robert Crumb representerar en inställning till konsten som alltmer trängs ut i vår tid. Yngre generationer tycks omedvetna om de ”mörka djup” som finns inom oss och de verkar tro att det eventuella mörker som återstår kan redas ut och klargöras med regler och språkreformer. Insikten om att det finns dimensioner av den mänskliga erfarenheten som man inte kan närma sig med hjälp av ”debatt” förloras.
Av detta följer en auktoritär syn på konsten som ofta förknippas med woke-kulturen. Men det Ricky Gervais och Dave Chappelle gör är inte ett motgift mot den synen. Det är en spegelbild av den.
