Brotten paketeras för att bli till guld i poddar
”Seriemördare” skiljer sig bara marginellt från andra poddar i den populära genren
True crime är en av de största exportvarorna inom poddvärlden, en bra story är mer värt än 24 karats guld. De höga lyssnarsiffrorna vittnar om ett behov av att massera trumhinnorna med det värsta tänkbara. Då och då kritiseras genren för att snaska i hemska historier och leverera dem i en skräckfilmsliknande dramaturgi. Det vidriga blir så upphöjt att det inte längre känns verkligt, men det är då man har skapat guldet.
Irena Pozar, chefredaktör för Veckorevyn, har under hösten blivit programledare för den nya podcasten Seriemördare, där hon på omslaget poserar med en blänkande kökskniv. Formatet är en direkt adaptering av en amerikansk version, men i den svenska tappningen betonar Pozar att hon inte vill att podden ska vara “ännu en true-crime podd.” Hon vill gå in på djupet utan att gotta sig i andra människors lidande.
Men den enda märkbara skillnaden är att hon bjuder in andra journalister, rättspsykologer och ungdomspsykiatriker för att diskutera fallen, vilket i och för sig ger podden en slags höjd. Men när skådespelare återberättar historien om Sture Bergwall (erkände och dömdes för för åtta mord han inte begått) eller om Niels Högel (läkare som injicerade sina patienter med gift) med en mörk basröst ackompanjerad av spännande bakgrundsmusik är det svårt att tro att man faktiskt försökt göra något annat än klassisk true crime.
På Dramaten spelas just nu föreställningen Nordic crime. Ett gäng fiktiva poliser, kända från tv, står på scenen och driver med svenskens omättliga behov av kriminalserier. Föreställningen når en början av ett djup när en av poliserna läser upp ett förhör. En kille och några kompisar har misshandlat och våldtagit en yngre kille. Polisen, som nu spelar förövaren, skrattar i protokollet och på scenen. Förhörsledaren frågar vad som är kul och den unga killen svarar ungefär: “Det handlar inte om mig därför är det kul”.
Brotten som sker utanför våra fönster kommer aldrig vara tillräckligt intressanta om de inte paketeras av en kvinna som poserar med en kniv eller av en manlig mörk berättarröst. Annars är verkligheten inte kul.
