Missanpassad – igen
Jenny Tunedal om Marilyn Monroe som kulturpinuppa
”Jag antar att jag är en fantasi”, sade Marilyn Monroe i en intervju på femtiotalet. Hon var ju det; en efterkrigsbomb av blondhet, läppglans, timglas, storöga. Den osannolikt vackra, men ändå tillgängliga flickan ovanpå. Den villiga. Villebrådet.
En sådan kvinna är ofta mycket ledsen, hon är ofta ledsen när hon skriver. Det kan vara därför hon skriver. Exempelvis diktfragment, minnesanteckningar, listor, autografer, brev från mentalsjukhuset, recept, besvärjelser, instruktioner för den egna möjliga överlevnaden.
”Öva upp min vilja nu” eller ”Ingen rädd och ensam liten flicka mer” eller ”På scenen – jag kommer inte att straffas för det / eller få stryk / eller hotas / eller känna mig oälskad / eller hamna i helvetet och brinna / med de förtappade / tycka att jag själv är lika förtappad / eller vara rädd eller skämmas för att / mina könsorgan / blottas, finns eller syns / än sen då”.
Hon skriver också om att hon längtar efter att dö. Om att träden är skyddslösa om hösten. Om att ingen någonsin verkligen kan älska någon annan. Och hon försöker, liksom på trots mot en hel värld, säga till sig själv: ”min kropp är min kropp / varje liten del av den”.
Nästa sommar är det 50 år sedan hon tog sitt liv. Förra sommaren gick röntgenbilderna av hennes bröstkorg för 45 000 dollar vid en auktion i Las Vegas. Några månader senare kom originalutgåvan av Fragment, praktboken med de stora blanka bilderna och de tunna, grå anteckningarna.
De små – oftast hastiga, omedelbara, flyktiga – stråken av skrivande i Marilyn Monroes liv blåses här upp till lättläst format och sticks in mellan glansbilder av själva skönheten med en eller annan bok i handen.
I det bedrövliga förordet, ”Stoftet på fjärilens vingar”, frågar sig Antonio Tabucchi: ”Hur skulle Marilyns historia ha gestaltat sig, om hon i stället för att vara denna enastående skönhet som filmen skänkte berömmelse, hade varit en helt alldaglig kvinna? Hon skulle ha publicerat det som vi nu läser medan hon levde och antagligen begått självmord precis som Sylvia Plath.”
Parallellen är glasklar: två överkänsliga ljushåriga brudar som ibland fick tag på en penna och sen tog sina liv. Fast den ena var mycket snyggare, så hon jobbade visst som filmstjärna medan den andra skrev nittonhundratalsklassiker som Glaskupan och Ariel.
Åh, vad det är svårt och sorgligt att läsa den här boken. Monroes små texter inspärrade i ett dumt försök att göra dem till någonting de inte var och inte kan bli. Och den svenska översättningen hjälper inte – den ordnar upp och förtydligar, men slätar samtidigt över det skeva och levande.
Som vanligt är det bilden av Marilyn som är det viktiga. Här är hon kultur-pinuppa: poserar med olika mäns böcker i sina händer, visar att hon faktiskt skrev, fast hon var så het.
M.M. i patriarkatets hjärta; igen, fortfarande, alltid:
”and I will be / humiliated and / feel lower than / anything or anyone / / why do I feel / this torture?”
