Yttrandefriheten måste vara allas eller ingens
Det är i skrivande stund oklart vem som var huvudmål för attentatet i Köpenhamn, men i nån mening var alla det som deltog i konferensen ”Konst, hädelse och yttrandefrihet”. En av dem var konstnären Lars Vilks, som personifierar konferensens tema – googlar man på ordet ”hädelse” kommer hans namn tidigt upp. Samma sak med ”yttrandefrihet”.
Yttrandefriheten är pressad från två håll. Från staten som övervakar och registrerar, och från enskilda våldsverkare som inte står ut med vissa yttranden. Så väl den statligt organiserade kartläggningen som de punktvisa konfrontationerna blir alltmer extrema.
Hoten mot de som arbetar med ord och idékritik – journalister, politiska aktivister, intellektuella och konstnärer inom alla genrer – ökar dramatiskt. Konfliktytorna blir allt fler, läget allt skarpare. Det finns en rad förklaringar till det, men oavsett vilken man väljer att betona kan inget rubba maximen, att yttrandefriheten måste vara allas eller ingens. En konstnär – Lars Vilks och hans kollegor – måste kunna få skapa och röra sig fritt.
Svensk polis har alltid tagit hoten mot Vilks på allvar – det är uppenbart ingen garanti för att han lever tryggt – men när det gäller hotet mot andra kulturarbetare och journalister har man varit förbluffande naiv eller nonchalant.
Utøya betraktade man som en isolerad händelse, men efter attentatet mot Charlie Hebdo tycks polisen lite yrvaket förstå allvaret. Ett panelsamtal på Publicistklubben härförleden med Säpos och Rikspolisstyrelsens chefer andades en helt annan insikt än tidigare.
Det är fler som faller offer i kampen mot det fria ordet än de som använt sin yttrandefrihet på ett sätt som som får andra att ta till vapen – offer är också den infrastruktur som omger de intellektuella: alla dessa lågavlönade, namnlösa människor som har till jobb att serva eller skydda alla som arbetar med ord och bild. En vaktmästare på en tidning, en polis i kulturhusets foajé.
Även deras arbeten börjar kräva ett stort mått mod.
