Den heliga framgången
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2012-01-09 | Publicerad 2012-01-04
Ann Charlott Altstadt läser egoboostande kändisar och ser det nya Sverige
”Jag är Zlatan” var årets julklapp och kändisbiografierna fyller mataffärernas pockethyllor.
Nytända stjärnor som Bingo Rimér, Carolina Gynning och Andreas Carlsson har potentialen för rubriker och löpsedlar gemensam med Kikki Danielsson och Rikard Wolff, vilket även fått bokförlagen att spekulera i kändisbubblan. En biografi är inte längre en belöning för många års slit i rampljuset, utan en sorts option på ett kändisskap som förlagen hoppas ska ge utdelning även nästa säsong.
Det kan därför förefalla naturligt att de nya stjärnornas främsta fokus just är framgången, som den mäts i vår tid. Dragartisten Rickard Engfors ger oss i Allt eller inget dess mörka baksida; missbruk, psykiska besvär och sviktande självkänsla. Bingo Rimérs En flickfotografs bekännelser låter oss glatt skvallersnaska i denna framgångs spår.
Kikki Danielssons Ett schlagerliv må vara ett förlängt men rusande veckotidningsreportage, medan Rikard Wolff skriver storslaget om både liv och tid i Rikitikitavi. Kikki Danielsson lever i farlig förbindelse med journalister och kreativa löpsedelsmakare som gjort henne till smyghetsätare av falukorv. Hon har alltid velat sjunga men hennes trasiga barndom gör henne till ett rö för vinden, oförmögen att
hävda sitt egenintresse eller ens veta hur det ser ut.
Av Rikard Wolff får vi ett mörkt bultande hjärta av en skör våldsam människa som inte tagit hand om sig själv utan levt för kärlek och alkohol och betalar med sviktande hälsa.
Men deras berättelse har något gemensamt: Trots kändisskapet liknar deras liv många andras. Deras sårbarhet och glädje framställs inte som avhängig olika karriärmoves och livet flyter inte som en följd av framgång utan tvärtom. Livet kommer först och de är främst människor, inte framgångsrika kändisar.
Om vi i stjärnorna kan tyda vår tid så är Zlatan inte bara Zlatan utan också Zeitgeist. Det nya Sverige innebär inte bara att en kille med invandrarbakgrund från Rosengård kan bli svensk idol utan att själva framgången blivit kult med egen liturgi. Zlatans biografi är en fascinerande idealberättelse om en man som går sin egen väg, följer sin dröm utan att böja sig, utan att kompromissa med sitt jag. Han är rebellen som inte kan anpassa sig till kollektivet i F C Barcelona under tränaren Pep Guardiola och hamnar på bänken. Zlatan måste få
vara Zlatan, springa fritt på plan både bokstavligt och bildligt.
Men hur kan en man som beskrivs som en utpräglad individualist vara så extremt auktoritetstroende? Hans problem var inte en stark ledare utan att Guardiola var fel ledare. I Inter fogade han sig nästan lustfyllt under José Mourinho, ville bli ledd, sedd och bekräftad av en skithård typ som aldrig gav honom lillfingret utom just i ögonblicket när Zlatan vunnit skytteligan och var på väg bort från klubben.
I det nya Sverige beskrivs vi alla som individualister som äntligen tillåtits träffa personliga val om livsstil, läkare och el, men aldrig har vi förväntats följa så många auktoriteter. Politiker ska vara ledare, medieprofiler utfärda livsstilsdiktat och de nytända kändisarna vara föredömen.
Trots en tryggare social bakgrund och en osäkrare stjärnstatus än Zlatan pressar Carolina Gynning och Andreas Carlsson in sina biografiska liv i samma framgångsformel. Likt andra mediekändisar framställer de sig som superindividualister och som sådana tar de rollen som förebilder, men de behöver också bli bekräftade av auktoriteter.
I Låtarna som skrev mitt liv berättar före detta idoljurymedlemmen, producenten och låtskrivaren Carlsson inte bara om en vanlig kille från Sollentuna som mot alla odds kom att bli bästa kompis med Paul Stanley i Kiss. Han vill också hjälpa oss att leva våra drömmar genom plattityder som jag misstänker han fått av sin livscoach och medium
för att beskriva sitt liv: Gå din egen väg, stå för vem du är, våga satsa på din dröm och jobba hårt.
Programledaren och konstnären Carolina Gynnings Ego Woman innehåller inte bara fjortistankar om imagebyte, motgångar och revanscher i mediebranschen och hos nagelskulptriser. Hon förmedlar också samma framgångsfraser via en dialog med sitt medium. Han förutspår Gynnings ökade betydelse som förebild i kraft av hennes unika personlighet.
Framgång som ärende och existensberättigande för en självbiografi krymper både individen och hennes universum, men säger något större om vårt samhälle. Trettio år efter att Anni-Frid Lyngstad och Ulf ”Lillpröjsarn” Nilsson uppmanade oss att satsa på oss själva i SAF:s stora affischkampanj, skriver högern landet Sveriges biografi. Enligt den lever vi i slutet av en sosseepok då det var förbjudet med framgång och alla skulle vara likadana. Mot bakgrund av den historieskrivningen låter mediekändisarnas banala framgångsreligion banbrytande medan den som praktik är bestialisk, då den delar upp oss i vinnare och förlorare, i ledare och följare.
På den tiden Björn Borg och Ingemar Stenmark var fåordiga världsstjärnor brukade jag garva åt floskelpaketet – leader, role model, proud of, stand up for who you are – nyckelbegrepp i de amerikanska serier och filmer som även då fyllde tablåerna. (Detta trots att högern tutat i oss att vi levde i Östtyskland, eftersom det bara fanns två tv-kanaler.) Aldrig kunde jag då föreställa mig att den amerikanska drömmen kunde slå rot i vår kultur.
Enligt en aktuell OECD-undersökning är vi inte längre världens mest jämlika land. I takt med att vår världsunika sociala rörlighet blir allt mindre rörlig – chanserna för att du ska kunna bli det du vill minskar – måste våra egon växa. The swedish dream ska hålla ihop samhället, en dröm som bara ett sovande men knappast ett läsande folk kan tro på.
Ann Charlott Altstadt
