Nytt ljus över Whitney Houstons mörker
Anna Andersson om dokumentären ”Can I be me”
TV. När Whitney Houston hittades död i ett badkar 2012 fullbordades den tragedi som vi alla trodde vi visste allt om. Medierna hade ju varit med från början när den kristna, ursnygga tjejen med den makalösa rösten slog igenom, gjorde musik alla älskade men sen träffade fel man och gick ner sig i drogträsket.
Det är en berättelse som inte är helt falsk men som har oändligt många fler lager än så. Flera av dem blottläggs i dokumentären Can I be me, av Nick Broomfield och Rudi Dolezal som finns att se på Netflix. Jo, visst var Houston en hårt hållen familjeflicka i ett kristet hem – men det var också i det hemmet som hon hjärtskärande tidigt introducerades för droger av sina äldre bröder. Och visst gjorde hon musik som många älskade – men i det svarta USA såg man henne som en sell out som övergav den r’n’b-musik som var hennes rötter, för att göra popmusik för vita. På Soul train-galan 1989 blev hon utbuad, och hon visste själv varför.
Bobby Brown, som hon gifte sig och fick dottern Bobbi Kristina (1993–2015) med, var väl inte den man hon hade behövt. Men dokumentären skänker nyanser även här; åtminstone inledningsvis verkade han vara en person hon kunde slappna av hos. I en tillvaro där man har alla omkring sig, inklusive mamma och pappa, på avlöningslistan måste det ha varit oändligt tilltalande.
Filmen visar också hur homofobi faktiskt kan vara livsfarlig. Ingen vet riktigt hur det låg till men i en annan tid kanske vi hade fått njuta av den där makalösa rösten många år till.
