Spola örongångarna, bli smekt med vinkelslip

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-11

MIKAEL STRÖMBERG lyssnar på artefakternas musik

Artefakt är ett bra ord. Det är också ett av estetikens skarpaste uttryck för att beskriva hur konst tillverkas av människor för människor. Även i trans och improvisation är tillverkningen ett faktum. Vi kan inte förneka oss själva.

När jag lyssnar till Olof Brights senaste cd-utsläpp dyker ordet upp igen. Detta är artefakternas musik. Hur fri den än vill vara är den låst i tillverkningens värld. Den existerar i något slags arkeologisk kontext där ljuden påträffas, ibland för första gången på mycket länge, och passerar genom artefakternas många olika lager för musik och anti-musik.

På hög ljudnivå är det bra. En härlig spolning av hörselgångarna. I Sven-Åke Johanssons Moderna Nordeuropeiska Byorkester pågår en ström av kärv dadaistisk humor. Var är ettan i takten? Den finns inte. Det här är fluxus på riktigt. En jazzgrupp som bara ser ut som en jazzgrupp på ytan. I stället flyttar man ljud, möblerar med ljud, inreder med ljud. I en låt faller allt ljus på den blyge improvisatören Bengt – Frippe – Nordström. Jag stod utanför hans dörr i Stockholm flera gånger för en intervju, jag hörde hur han andades där inne i köket, men han öppnade aldrig.

Nu får jag nöja mig med att lyssna till hans saxofon där hela jazzens historia rinner genom luren. Frippe hade en enastående förmåga att vara närvarande – och totalt frånvarande – samtidigt.

Per Svensson smeker lyssnaren med en vinkelslip. Visst fan gör det ont. Fast det är vackert också. Skär bort rockens alla dödsmetallklichéer som dubbla bastrummor och hostande gitarrer, kvar blir Svenssons ljudlaboratorium med hårda käglor av ljud. Det

är omöjligt att höra om det är ett framrusande tunnelbanetåg eller musik. Poetiskt dessutom.

Altsaxofonisten Christine Sehnaoui tänjer på tillvarons ögonblicksglimtar och spelar så fritt att musiken kliver ur sitt skal och blir, ja, bildkonst. Jag skulle hellre vilja se hennes musik på ett konstgalleri än höra den på cd. När Stephen Nachmanovitch skrev sin kloka bok om improvisation (Bo Ejeby förlag) startade han i ett litet ord på sanskrit – lîla – som betyder gudomlig lek.

Det hittar vi hos libanesiskan Sehnaoui, som en sinnebild för produktiv spontanitet. Hennes konst har en given dramaturgi med ett uppfinnande-utarbetande-återgivande drag. Genom att överraska sig själv är hon en mästare på att extemporera: att tänja ut det hon just nu spelar och göra det till ett uppiggande sedan.

”En improvisatör opererar inte från ett formlöst vakuum utan från tre miljarder år av evolution; allt vad vi varit finns kodifierat”, menar Nachmanovitch.

Det är en riskfylld sysselsättning att i vissa avseenden leva ett normalt liv och samtidigt vara pionjär. Utmärkande för Olof Brights artister är just detta dubbelspel. Musik och/eller ljud. Komposition och/eller slump. Konst och/eller natur.

Ljudkonst

Mikael Strömberg (kultur@aftonbladet.se)