”Fotbollen får palliativ vård, snart är den död”
Eric Rosén möter Simon Bank och pratar om hans nya bok
Simon Bank har jobbat på Aftonbladet i 25 år. På Sportbladet har han tillsammans med bland andra Erik Niva och Johanna Frändén i grunden förändrat vad fotbollsjournalistik handlar om.
När han nu har skrivit en bok om fotboll är den döpt till ”Vem dödade min fotboll?”. Titeln är en referens till Édouard Louis ”Vem dödade min far”, en rasande anklagelseakt mot det franska klassamhället och dess förgörande funktionssätt.
Även Simon Bank är förbannad. Men framför allt är ”Vem dödade min fotboll?” en uppfordrande text som kräver att vi som älskar fotboll men inte älskar vad marknadisering och kapitalism gjort med den faktiskt organiserar oss och gör något åt skiten.
Bank och jag är kollegor på Aftonbladet. Men det är inte ofta jag ser honom i huset, Sportbladets redaktion ligger för sig i husets norra del, kulturredaktionen någonstans i mitten. Dessutom tycks Bank alltid sitta på olika fotbollsläktare, snarare än vid ett skrivbord på redaktionen. När vi ses denna gång gör vi det i corporate-miljö, på ägarbolaget Schibsteds gemensamma konferensavdelning, där jag bokat rummet ”Danmark”. Omedelbart efter intervjun ska Simon åka iväg och spela in en promotionvideo för boken, där han själv pratar in i sin telefon. Tiktokmässigt. Och djupt obekvämt för en journalist som inte publicerar sig i sociala medier och vägrade skaffa smartphone tills 2021.
Jag frågar honom om han tycker att det blev en kul avslutning på världens största och mest penningstinna liga, Premier League, där Manchester City blev historiska genom att vinna serien för fjärde året i rad.
– Haha, nej.
Varför inte?
– Har de egentligen vunnit? De ska upp i domstol, det ska beslutas om hundratals punkter och det är där det kommer att avgöras till slut, om de har vunnit. Den här totala ansamlingen av allt, allt, kapital på ett enda ställe. Nu är det City men det kunde ju lika gärna varit Arsenal, Chelsea, Liverpool eller United. Det borde nog varit United. Och jag tror att man mer och mer förstår att det faktiskt är enbart det som det här handlar om. De har sannolikt fuskat. Eller, de har fuskat.
I ”Vem dödade min fotboll?” beskriver Simon Bank utvecklingen mot dagens fotboll. Den som bara styrs av vilken budget olika lag har, vilken diktatur som står för pengarna, den sport som präglas mer av mutor, miljardlöner och korruption än av spännande matcher. Svaret hittar han någonstans i thatcherismens krig mot arbetarklassen. Sedan drar det iväg ordentligt i början på 1990-talet. Premier League drar i gång, Champions League blir till. En privat tv-kanal handlar med rättigheterna att visa tyska Bundesliga. I Spanien börjar klubbar börsnoteras. Hela samhället blir nyliberalt och fotbollen går från att vara en idrott till att bli en bransch och en industri. Bank lutar sig mot filosofen och sociologen Theodor Adorno som menar att en masskultur är förlorad i samma sekund som den börjar beskriva sig själv som just en industri.
– Han hävdade att då förstärker masskulturerna bara rådande samhällsformer, spelplaner som finns i samhället i övrigt. Ett liberalt kapitalistiskt samhälle som handlar om den rike. Att bli rikast, att vinna. Vi kanske får en ’bättre’ fotboll om en klubb i världen har en budget på 200 miljarder. Men om man då i stället säger att, det vill vi inte, vi vill att det ska vara en hyfsat jämn tävling, där dramatiken lever, då skulle den fungera som en motkultur i stället.
Jag tycker att allsvenskans mål borde vara att bli världens bästa liga utifrån att vårda just de värden vi har
Du skriver att fotbollens storhet ligger i att det är drama utan manus. Varför är det eftersträvansvärt?
– Styrkan ligger i berättelsen att den lilla fortfarande kan slå den stora. Att matchen sällan är avgjord. Du kan gå in i varje säsong, varje match, till och med efter paus och känna att det fortfarande är möjligt. Vi vet att det kan sluta på jättemånga konstiga sätt. Allt vi pratar om historiskt är de här stora, överraskande, revolutionerande händelserna. Att de minsta lagen har sina supportrar. De går inte dit med vetskapen om att ’vi ska förlora varje match’ utan med tanken på att ’någon gång kommer vi inte förlora’. Någon gång kommer vi faktiskt slå de stora och då kommer segerns sötma vara så mycket starkare. När man skriver bort det från sporten, då menar jag att det blir ett problem.
Min kollega, Ulrika Stahre på kulturredaktionen, har beskrivit läktarkulturen och tifon som ett ”flyktigt performance”, där verket inte är slutmålet. Om jag lägger ihop era uppfattningar börjar jag till undra. Rent filosofiskt, är fotboll inte ens en tävling?
– Jo, fotbollen är en tävling, också. Men det behöver inte alltid vara en tävling. Om det bara handlar om vinna är dagens fotboll toppen. Om man väger in de som har mest pengar, den bästa tränaren, de bästa spelarna, den bästa analysgruppen och den bästa teknologin. De kommer vinna. Som företag fungerar, så fungerar fotbollen nu. Så funkar kapitalismen. Ett Google och alla andra försvinner. För amerikanerna som kommer in med sin företagskultur handlar det mycket om det, att de köper upp tio klubbar, eller 100 klubbar, och 90 av dem lägger man ner. Fem av dem klarar sig helt okej, de blir som Ica. En blir Google. Och då har man lyckats med företagandet. Däremot har vi katastrofalt misslyckats med att vårda den kultur som är fotbollen.
Din beskrivning av Sverige är en fin historieskrivning. Kampen om 51-procentregeln, om de som kämpat för demokratin genom föreningslivet. En vacker bild, men jag undrar om den är romantiserad?
– Jag skrev för 20 år sedan att Allsvenskan var Europas bästa liga för att det fanns en tävlingsbalans i den. Att drömmarna levde. Jag tycker att allsvenskans mål borde vara att bli världens bästa liga utifrån att vårda just de värden vi har. Demokrati, närhet, lokal förankring, tävlingsbalans. För vad är det som säger att folk inte kommer att tröttna på den här megamiljardindustrin? Då har vi något som ingen i hela världen har.
Simon Banks sätt att beskriva hur allt väsentligt, utom teknisk briljans och storslaget spektakel, försvunnit från den internationella fotbollen, talar till mig. I mars i år skrev jag en text om hur ”själen lämnar kroppen när Jürgen Klopp slutar i Liverpool”. För mig var Klopp den sista genuina skärva som fanns kvar och fick mig att tro och känna att det fortfarande fanns något autentiskt. En bedräglig bild, där Klopps autenticitet snarast blev rekvisita för att förmedla en falsk bild av att något spelar roll. Det vore skönt om Banks bok vände upp och ner på min uppgivenhet. Men mer än något annat bekräftar han bilden, titeln på hans bok är allvarligt menad.
– Internationellt så är fotbollen absolut död. Eller ligger för palliativ vård. jag tror att du är inne på något jätterelevant just med autenticiteten som rekvisita.
Vi pratar om det som de största klubbarna i dag emellanåt beskriver som ”legacy fans”, riktiga supportrar som hängt med länge. Deras värde är stort för bolagen bakom fotbollsklubbarna. Inte i egen rätt, men som ett verktyg, de påminner om klubbens historia och förankring, vilket är viktigt för varumärket. Och varumärket är allt.
– Det handlar om berättelsen. Produkten blir starkare om det finns en story. Om Coca-Colas ursprung. Eller ett litet lokalt företag. De arbetar ju också med sin story. Klippoteket, since 2012. Vi får med oss en historia.
Det blir så talande att man kunnat döda fotbollen i alla de här länderna där människor är så oerhört passionerade, engagerade och närvarande
I ”Vem dödade min fotboll?” kopplar Bank också den tekniska utvecklingen kring fotbollen till pengarna. VAR behövs för att den som gått in med många miljarder ska få mer förutsägbar avkastning på sin investering. Då spelar det ingen roll att matchen förstörs för de som står på läktarna. Spelet är ändå i första hand till för tv-tittarna och företagen.
– Alla argument som anförs för VAR är att det måste bli rättvist, rätt. Min motfråga är ’varför?’. Fotbollens ursjäl handlar om att det ibland inte måste bli rätt, om att de mindre ska kunna vinna. Synen på VAR är kopplat till en människosyn där domaren inte får göra fel, där man ser domaren som ett hinder för framåtrörelsen, inte som en del av sporten, vilket jag tycker är sinnessjukt. Vi pantsätter spontaniteten kring sporten.
Du skriver om damfotbollens utveckling och hoppas att den aldrig blir som herrfotbollen. Ett motargument är väl att männen fått göra den här resan, bli mångmiljonärer eller miljardärer, för att de var bäst. De fick bli de här stora beundrade stjärnorna och åka världen runt och hyllas. Ska då Simon Bank komma och säga åt dem ”nej, så vill inte vi att det ska vara för damer”?
– Det är en jätterelevant fråga, det är väl det jag har brottats med. Men jag tror inte det finns så jävla många barn som drömmer om att bli miljardärer. Och om de gör det så är det en sjuk dröm. Dröm om att bli miljonär. Dröm om att tjäna 50 miljoner per år. Men om drömmen är att tjäna 500 miljoner per år tycker jag det är en perverterad dröm. Som man som samhälle borde säga nej till.
– Från mitt perspektiv tror jag inte att det är en önskvärd framtid att även Ada Hegerberg ska kunna åka till Saudiarabien och tjäna två miljarder per år.
Din bok som helhet är en radikal kritik av kapitalismen och nyliberalismen. Visste du när du började skriva den att det var det du ville?
– Nej, inte alls. Startpunkten är en känsla, att någonting är trasigt. Jag behövde pussla ihop det. Och nyckeln var just den här historiska arkeologin att gräva mig ner till att det var en uttalad strategi. Med en motpart som var en engelsk arbetarklass. Vilka var det som drev på? När väl den nöten var knäckt så blev det ganska svårt att värja sig ifrån resten av analysen. Det fanns ingen etisk idé annat än vinstmaximering. Att ansamla kapital. Men det som förvånade mig var att det var så uttalat. Det var verkligen så: de rika måste kunna bli rikare. Vi måste göra upp med de här förlorade människorna.
Du skriver om organisering, och boken för fram en dröm om att supportrarna som engagerat sig och stoppat de värsta besluten också kunde ha gjort samma sak med skolan eller vården.
– Det blir så talande att man kunnat döda fotbollen i alla de här länderna där människor är så oerhört passionerade, engagerade och närvarande. Du följer ju Liverpool. Hur ofta per dag liksom?
Ofta.
– Ofta. Varje sekund, varje utvecklingssteg den här klubben tar följer du. Och den kunde de stjäla liksom. Trots att det är det viktigaste i många människors liv, så kunde de välta det över ända. Så självklart kunde de välta skolan och vården och järnvägen över ända. För vem fan bryr sig om det? Några lärare på Twitter som har samma förhållningssätt till skolan som vi har till våra fotbollsklubbar. Det räcker ju ingenstans. Det räckte inte ens med det viktigaste i våra liv för att vi skulle kunna värja oss mot den här utvecklingen.
– Vi måste ha samtalet om det här. Vad är det goda livet? Vad är den goda konsten? Vad är den goda utbildningen eller det goda samhället? Vi kommer fram till det gemensamt. Och sen så genomför vi det, med förnuft.
