GW kunde hablivit mördare
Mattias Svensson ser en öppenhjärtig dokumentär om den folkkäre professorn
Leif GW Persson hade kunnat sluta som giftmördare. En urspårad tonåring, begåvad och kunnig i kemi, som gav sin mor en dold överdos av rent nikotin. Planerna var långt gångna, men föll på att ingen då skulle kunna ta hand om lillasystern.
Nu blev han istället forskare, författare och folkkär.
Jens Linds dokumentär Leif GW Persson – min klassresa skildrar det moderna Sveriges tillblivelse genom en av dess mest färgstarka karaktärer. Greppet är briljant i all sin enkelhet. Allt blir intressant genom beröring med den öppenhjärtige kriminologen.
Så även historien om det svenska framsteget. GW, eller Leffe, som han kallas av sina barndomsvänner, berättar skrockande om äventyr, rackartyg och lekar från barndomen. I förbifarten nämner han att det var många ungar som strök med.
1954 – när GW är nio år och går under smeknamnet Professor Ville Vingmutter – kartläggs barns dödsolyckor i en första svensk utredning. Då dör 400–450 barn i olyckor varje år. I dag är det knappt hundra barn. Det blir tusentals barn ur dagens generationer som lever vidare istället för att förolyckas innan livet knappt hunnit börja. Ett framsteg bland många i dagens rikare värld.
I del II möter vi GW som de flesta förmodligen känner honom. Sanningssägaren som på 1970-talet blev illa tilltygad av Olof Palmes förslagna lögner i den så kallade Geijeraffären. Han avskedades från sin inflytelserika post som assistent till rikspolischefen Carl Persson och var på väg att skjuta sig. Istället tog han revansch genom en bästsäljande nyckelroman och ett populärt författarskap. Folkkär blir han även genom sin charmiga butterhet i tv-program om brott.
I dag är Leif GW Persson sannolikt det närmaste vi har ett orakel. Redo att uttala sig om det mesta, inklusive starka moraliska personomdömen.
Därför blir del I intressant, med en betydligt mindre heroisk bild. Inte minst GW:s infekterade relation till sin mamma, Margit. Han redogör för sin avsky för modern och menar sig vara sin far Gustavs grabb, titeln på hans självbiografi. Systern Maud menar tvärtom att GW och hans mamma hade för lika personligheter för att tåla varandra.
Föräldrar kan göra saker mot sina barn som barnen aldrig kan förlåta, men som betraktare har man svårt att inte känna sympati med modern. Som det framställs i dokumentären är Leif GW Perssons omvittnade intelligens ett arv från henne. Det var hennes förbannelse att leva i ett äktenskap, med ett kön och i en tid som gjorde att hon saknade utlopp för sina intellektuella förmågor. Detta i en värld stadd i fantastisk utveckling. Vilket själsligt fängelse! Undra på att hon behövde dövande mediciner.
Jens Linds tonsäkra dokumentär blir med denna skildring en berättelse om två klassresor. GW:s, som kunde bli av. Margits, som stängdes inne och medicinerades bort.
Samtidigt möter vi hos både mor och son en märkbar hänsynslöshet, en känsla av att vara berättigade mycket långtgående agerande för egen del. Leif GW Persson redogör skrockande för hur han ljuger och bluffar sig från tråkiga delar av utbildningen och smider planer för att mörda sin mor.
En detalj avslöjar hur detta beteende följer honom i karriären. Som ung tjänar GW sina första stora pengar på att sälja svartsprit, pengar han sedan spenderar på vidlyftigt krogliv. Som kriminolog på 1980-talet förordar han ett återinförande av motbokens alkoholransonering och en ”totalmobilisering mot alkoholkulturen och berusningsvanorna” ihop med den tidens inflytelserika restriktionsvänner. Talande för en personlighet som gärna föreskriver regler och moral för andra, men ser sig själv som stående en bra bit över.
I upplösningen av GW:s Palmemordstrilogi Faller fritt som i en dröm återkommer denna syn: Ett fåtal självutnämnda intelligensaristokrater förmår hantera saker som vanligt folk inte tål. Fast då gäller det sanningen och inte spriten. En löjeväckande ekonomisk gissningslek anses i boken motivera en mörkläggning av kontroversiella avslöjanden.
Även om det skedde på ett orättfärdigt sätt, ska vi nog vara glada att GW slog in på andra banor än politiken. I sitt författarskap, liksom i Linds dokumentär, är han beundransvärt öppenhjärtig kring sin egen falskhet och dåliga karaktär.
Han har inte förskönat sitt modershat genom att låta det karaktärisera någon fiktiv hjälte, utan tvärtom en av hans mest föraktliga karaktärer, den sadistiske sprätten Waltin. Antihjälten Evert Bäckström lånar sannolikt också många trick från en inbiten skolkare från allt tråkigt. GW får oss att slappna av inför dåliga sidor, ofta med komisk effekt. Vi har ju alla lite av varje i oss.
Det säger något gott om samhället han växte upp i, att det trots hänsynslösheten slutar så bra för Leif GW Persson. Något viktigt om värdet av utbildning och karriärvägar. Att kunna förverkliga sin dröm om en bättre framtid på sätt som inte går ut över andra, utan tvärtom berikar också dem. För visst berikar GW med sina skrönor, sin mångsidighet och sin surmulna självständighet. Trots avigsidorna är det hart när omöjligt att inte charmas.
