ALMA-priset till Jacqueline Woodson
Petter Lindgren om en drabbande författare
”När mamma kommer hem med mig från BB tittar min storebror ner i det skära filtknytet och säger: Gå tillbaks med den där, vi har ju redan en sån.”
Så skriver årets mottagare av ALMA-priset, Jacqueline Woodson, i den självbiografiska långdikten och genombrottsboken Brown Girl Dreaming från 2014, belönad med det amerikanska National Book Award for Young People’s Literature och utspelande sig i under författarens uppväxt i Ohio och South Carolina.
Översättningen ovan är min egen, för ännu finns spännande nog inte en enda rad tryckt på svenska av Woodson, född 1963 och numera bosatt i Brooklyn i New York.
Woodson debuterade 1990 med Last summer with Maizon, den första delen i en trilogi om vänskapen mellan två flickor, och har sedan dess utkommit med ett trettiotal titlar, mestadels romaner för läsare i de yngre tonåren.
Oftast skriver hon om unga svarta, och ofta med sådant som fördomar eller social utsatthet som tema. För svenska läsare kan den nyligen utkomna The hate u give (Natur & Kultur, översättning av Amanda Svensson) av Angie Thomas fungera som en referenspunkt, för Woodson är en av den yngre kollegans främsta förebilder.
Inte minst går båda igång på rapparen Tupac, och hoppeligen kommer nu Woodsons After Tupac and D Foster snart ut i svensk översättning, en roman utspelande sig i Queens i mitten av nittiotalet, om några på ytan tuffa men innerst inne rätt mesiga tjejkompisars livsdrömmar och sorg över en mördad idol.
Av bokens halkiga omslag att döma är det lilla jag hunnit läsa av den, 30 sidor minus försättsblad och sådant, alldeles utmärkt. Gråter gör jag nämligen bara i biomörkret, medan drabbande eller bra grejer i text i stället får mig att svettas i handflatorna.
