Ingen säger emot när högern skyller allt på ”dålig integration”
När klassanalysen görs uddlös blir alla problem individens fel
Sverige tycks ha fått en ny överideologi. Det finns snart inte ett enda samhällsproblem som inte förklaras med ”misslyckad integration”. Det nya nationalkonservativa blocket, med M, KD och SD, är drivande. Men analysen möter knappt något motstånd längre. Vi bråkar inte ens om begrepp.
När Moderaterna nyligen presenterade sitt förslag till nytt idéprogram tog partiet ytterligare ett steg mot avgrunden. Nu heter det inte ens integration längre, utan att de som kommer hit ska anpassa sig och att integration ”inte är en dubbelriktad process”. En omskrivning av assimilering.
Det allvarligaste exemplet är att ”integration” blivit en gränsvakt i migrationspolitiken
I Sverige har vi eftersträvat att lämna assimilering bakom oss eftersom det inte är förenligt med ett demokratiskt samhälle. Att tvinga andra människor att ge upp vilka de är för att skapa ett rent och enat ”drömsamhälle” med en imaginär gemenskap är sådant som exempelvis Kina ägnar sig åt.
I dag syns inga spår av maktanalys i den politiska diskussionen. Tvärtom sparkar majoriteten av riksdagens partier neråt, mot samhällets svagaste. Det allvarligaste exemplet är att ”integration” blivit en gränsvakt i migrationspolitiken. Det är en oroväckande trend där integrationsargument används för att urvattna asylrätten och försvåra möjligheten för människor som kommer hit att bli fullvärdiga medborgare. Ja, integrerade om man så vill.
I Migrationskommitténs förslag, som nu är ute på remiss, föreslås korta tidsbegränsade uppehållstillstånd, tre år för flyktingar och tretton månader för alternativt skyddsbehövande, samt obligatoriska försörjningskrav som försvårar eller omöjliggör familjeåterförening för personer som har beviljats skydd i Sverige. Förslag som man vet försvårar integrationen.
När jag hör politiker mena att vi inte kan ”släppa in folk innan vi uppnått en viss integration” ser jag det rullande bandet i Kalle Ankas tomteverkstad framför mig, där dockorna, en i taget, måste få ett ”OK” i baken innan nästa kan komma in. I grunden spökar en föreställning om att människor från andra länder är så pass främmande att de först måste säkras innan nästa får inträda i det ”sammanhållna” Sverige.
Om individer, inte klass, är problemet då är lösningen inte omfördelning av resurser, utan bara fler poliser, mer SFI-krav och allmänna skärpningar
Att högern etnifierar problemen i skolan, i förorterna, och förklarar bostadsbristen med ”misslyckad integration” kanske inte förvånar, det är klassintresset som talar. Poängen är att göra arbetarrörelsens klassanalys uddlös. Om individer, inte klass, är problemet då är lösningen inte omfördelning av resurser, utan bara fler poliser, mer SFI-krav och allmänna skärpningar.
Problemet är ”bristande integration” – inte, som OECD påpekat, friskolereformen som orsakat skolans nedgående spiral sedan 1990 talet när Carl Bildt genomförde omdaningen. Inte att vi har ett system där statens kassa pungar ut Rut-bidrag som gör golven i Danderyd skinande rena men tar resurser från extra personal i skolan.
Det tragiska är att det inte finns någon stark motröst. Tidigare sa man att Sverige sluppit högerpopulism tack vare den svenska arbetarrörelsen, som visserligen varit nationalistisk men som har fokuserat på fördelningsfrågor och har haft ojämlikhet som huvudförklaring till utmaningarna i samhället. Konflikten har stått stadigt mellan arbete och kapital, inte mellan etniska grupper.
Det har funnits ett ärligt anspråk att inkludera samhällets nya invånare. I höst är det 20 år sedan Mona Sahlin i Ingvar Carlssons regering tillsatte en integrationspolitisk maktutredning. Den kantades tyvärr av akademiska konflikter men fem år senare presenterades ändå ett gediget material under den statliga utredningen om ”makt, integration och strukturell diskriminering”, med Masoud Kamali som ny huvudutredare.
Svaren fanns där för den som verkligen vill ha forskningsbaserade idéer om integration
Även om det har stormat kring Kamalis person kan man inte bortse från utredningens oumbärliga plats i fältet. Över hundra forskare och experter deltog och det hann bli hela 14 rapporter. Här fanns förslag och analyser, allt från partiernas valstruktur till diskriminering på arbetsmarknaden, men också om hur medier reproducerar föreställningar om andra människor och varför rasifierade har sämre hälsa.
I augusti 2006 avslutades projektet med ”integrationens svarta bok”. Där skrev utredarna att ”Sverige behöver en ny politik vars främsta mål måste vara att skapa lika möjligheter och utfall för alla oavsett etnicitet, kön, klasstillhörighet, sexuell läggning och andra andrafierande orsaker.”
En månad senare vann de borgerliga partierna valet, Fredrik Reinfeldt blev statsminister, Nyamko Sabuni integrationsminister och utredningen åkte ner i papperskorgen.
Svaren fanns där för den som verkligen vill ha forskningsbaserade idéer om integration.
I dag har även socialdemokratin släppt detta. ”Vi har länge tagit för lätt på integrationsproblemen”, skriver partiet uppgivet på sin hemsida, och fortsätter med att man nu genomfört en ”omläggning av integrationspolitiken” med ”skärpta krav för etablering och integration”.
Vi fick ett exempel på detta för ett par veckor sen när regeringen föreslog krav på deltagande i SFI (svenska för invandrare) för att få rätt till försörjningsstöd. Observera att det ”nya” skärpta kravet inte föranletts av någon undersökning eller nya uppgifter som visar att nyanlända struntar i att lära sig svenska. Signalpolitik går före allt.
Högern har kidnappat den rasifierade arbetarklassen och arbetarrörelsen försöker inte ens få tillbaka den.
