Ett liv utan kompisar är en obegriplig orättvisa
”Vänner sökes” är en fin dokumentär om att sakna nära vänskaper
Ett av livets allra största privilegium är att ha goda och nära vänner. Och de flesta har det. Men inte alla, och det är inte sällan skamfyllt för dem som saknar riktiga kompisar.
En skam som Ewa, Adam och Björn modigt exponerar och i någon mån besegrar genom att ställa upp i Gustav Ahlgrens korta och fina dokumentärfilm ”Vänner sökes” (SVT). Det är enkelt berättat, renons på finessiga krusiduller och berättartekniska grepp. I filmen beskriver de tre ensamma sin långa längtan efter nära vänskap – och sin sorg över att de så länge gått livet fram utan.
”Jag saknar en riktig vän. Vissa dagar gör det riktigt ont. […] Jag vill gärna vara någons bästa vän”, skriver Ewa i ett facebookinlägg, men ingen tar hennes utsträckta hand online.
Björn berättar att han lever med ”känslan av att ingen vill lära känna mig”.
Adam vill få vara mer än sin yrkesidentitet – kyrkomusiker – för någon, för en kompis. Han vill träffa andra människor, helt enkelt.
Det är inga orimliga krav de ställer, inga högtflygande galna drömmar, vad de önskar sig är vänskap, varken mer eller mindre. Och just därför blir filmen också en så stark påminnelse om vad det betyder i ens liv, kamratskapet.
Man kan leva gott och lyckligt utan partner, en kärleksrelation, vare sig det är självvalt eller inte. Men att tänka sig en tillvaro utan vänner är omöjligt. Det går inte.
Ewa möter sin gamla kompis, som hon tappat kontakten med, och förklarar varför hon själv inte legat på, sökt kontakt eller hört av sig. ”Du har ju andra vänner och kompisar, och jag har väl tänkt att … jag är inte värd.” I det ögonblicket brister det även för mig och jag tror inte att det i första hand är av empati utan för att jag blir påmind om hur lyckligt lottad jag är.
Med de runt mig som vill vara med mig, prata med mig, som hör av sig när de behöver hjälp eller ställer upp för mig hur dum och dålig jag än har varit. Det är vad vänskap gör med en, den manifesterar, uttrycker och insisterar på att man är värd, att man har något att komma med och att man räknas.
De som saknar vänner har också sitt värde, Adam och Björn och Ewa alldeles uppenbart så. Det är en smärtsam och obegriplig orättvisa att de alls behöver känna sig ensamma och utan kompisar.
Gustav Ahlgrens korta dokumentär levererar inga lösningar på problemet men visar ändå mycket ömsint kvaliteterna, värmen och ryggraden hos sina tre huvudpersoner. Om ingenting annat hoppas jag att ”Vänner sökes” ger dem både rättmätig respekt och nya vänskaper.
