Bengtzons byk
ÅSA LINDERBORG vaskar fram klassföraktet ur en deckarförfattare
Annika Bengtzon fyller tio år, en deckarjournalist som alltsedan Sprängaren (1998) har fängslat miljontals läsare världen över. Det sägs slentrianmässigt att Liza Marklund med Annika ger ett bidrag till vänsterlitteraturen (se till exempel Johan Svedjedal i Dagens Nyheter 20/8). I förra boken, Livstid, avslöjas också mycket riktigt att Annika röstar på vänsterpartiet, låt vara att läsaren lämnas utan motivering. Det tål att granskas: Hur mycket vänster är Annika Bengtzon?
Ett viktigt tema i samtliga Annika Bengtzon-böcker är klass. Påfallande många mördare eller mördade tillhör överklassen. De är utan undantag pimpinetta, arroganta och känslokalla. Utöver dessa finns det personer i marginalen som har löjligt knapadliga namn eller surfar på vd-pappas position. Till skräckgalleriet hör också Annikas svärföräldrar.
Synen på överklassen som iskalla svin är väl representerad inom vänstern, men den är inte per automatik progressiv, utan kan lika gärna ses som ett uttryck för deckargenrens gängse negativa schablonisering av överklassen (se Morden i Midsomer). En säljande populism bortom såväl adekvat systemkritik som förmänskligande nyanseringar, som utan programmatiska förpliktelser friar till en stor publik som kan ta riskfri hämnd för egna oförrätter i läsfåtöljen eller tv-soffan.
Annika hatar överklassen. Hon kommer aldrig att tillhöra den. Inte ens när hon hittar 12 miljoner kronor och köper sig en lyxbarre på Djursholm förvandlas hon – maten på bordet är fortfarande pulvermos och aioli på tub. Hon är uppvuxen i Sörmland och ”har bokstavligen masugnen stämplad i pannan”. Det är lätt att ta denna bakgrund som intäkt för att Annika Bengtzon har ett socialt patos (se till exempel Tony Samuelsson i Arbetarklassens bästa partytricks, Wahlström & Widstrand 2006). I själva verket förhåller det sig tvärtom.
Annikas pappa, en alkad bruksarbetare, dog arbetslös, alltför ”bitter” för att erbjudas nytt jobb. Mamman är konsumkassörska, på väg mot sjukpensionen. Överviktig, rökande, självupptagen och smaklös i en bedagad minkpäls dagdrömmer hon om mexitegelvilla. Vad som kan tyckas vara en mänsklig fantasi om socialt uppåtstigande är för Annika en avskyvärd vulgaritet – och inget hon jämför med sin egen klassresa. Svenskarna är avundsjuka lyckonarkomaner, resonerar hon, framgång är inget att stå efter, man ska vara nöjd med vad man har. Mamman ställs mot mormor, pensionerad husa på Harpsund och symbol för den gamla socialdemokratiska arbetarklassen, den som var god, strävsam och förnöjsam – den som fanns förr. När mormor blir allvarligt sjuk och Annikas mamma vägrar ge upp sitt, som Annika tycker, skitjobb, för att vårda mormodern i hemmet, bryter Annika med sin familj för gott.
Porträttet av mamman – det är ingen slump att hon bor i ett lägenhetsområde som heter Tattarbacken – andas ett monumentalt klassförakt som ytterligare förstärks av böckernas kringfigurer. På Kvällspressen jobbar den vresige vaktmästaren Tore Brand, han som hellre ägnar sig åt Dagens Dubbel än jobbar. De bråkar om en bil som Annika inte har skött enligt föreskrift, och när Tore påpekar det, fräser hon: ”Ditt jobb är att tanka och mitt är att tänka. Ta hit en biljävel.”
Annika Bengtzon tillhör den kreativa klassen, samhällskroppens hjärnsubstans, och hon tvingas röra sig i en värld där alla andra är okunniga, slöa och otrevliga. Framför allt de som jobbar inom service, handel och i offentlig sektor: dagispersonal, busschaufförer, telefonister, receptionister, sekreterare, flygvärdinnor, servitriser, rödfnasiga sjukvårdare. De är hemska allihop. Många är tjocka, de flesta är kvinnor, ingen förtjänar respekt. Med den människosynen är det logiskt att Annika vill svartanställa en städpolska.
En del tar för givet att Annika Bengtzon är vänster eftersom hon enligt egen utsaga är feminist. Hon engagerar sig mot kvinnovåld och trotsar allt kvinnligt; hon hoppar gärna över duschen (eller kissar i den), sitter med fötterna på skrivbordet, utsätter sig för dödsföraktande fara och mår bra av ”en ordentlig påsättning”. Nu finns det ju feminister av olika slag, på samma sätt som vänstern är brokig, men tydligen ska Annika Bengtzon räknas till dem som ser ner på låglöneanställda och ofta tänker på kvinnor i namn av ”hora”, ”fitta”, ”sprutluder” … En hemvårdare kallas för ”Spermahinken”. (Själv har Annika legat med tre, ett anständigt antal, får man tro.)
Ett par av de kvinnor Liza Marklund vill att vi ska skratta särskilt åt, är de överklasskvinnor Annikas exman Thomas olyckligen faller för. De så kallade ”prettohattarna”, såna som läser ”ordbajsande” kulturtidskrifter och tittar på kulturprogram med ”medelklasskärringar som onanerar åt varandra i tv”. Sån är inte Annika. Nej nej, hon går hellre på hockey än museum och till skillnad från Fina Fröknarna får hon självklart orgasm när hon knullar. Även detta kulturförakt är ett slags populism som en del säkert tar för vänster men som snarare delar ideologisk matsäck med den reaktionära högern. Fram tills nyligen var det representerat i Kulturrådet – med adelsnamn – och det gör sig ogenerat gällande på Svenska Dagbladets ledarsida.
Somliga tänker säkert att Annika Bengtzon måste vara vänster eftersom hon är journalist. Till en av de starkaste myterna vi har hör ju att alla svenska journalister utom Kjell-Albin Abrahamsson oförtrutet sympatiserar med CH Hermansson. Nåväl, vore det så skulle vi ha just den övergripande maktgranskande journalistik som det här landet saknar. Annika Bengtzon tar gärna grepp på de stora samhällsfrågorna men hon varken börjar eller slutar i en vänsterhållning. Se bara Den röda vargen (2003), en förvirrad historia om några ”extremistmaoister” med rötter i den bindgalna 68-rörelsen. De som är ”motståndare till demokrati, rättvisa inför lagen och kvinnans frihet” och som inte ens drar sig för att skära halsen av varandras ungar. I de senaste böckerna har superkriminella gangsters kunnat gripas tack vare avlyssning i ett oförtäckt försvar för FRA, förmodligen under påverkan av Liza Marklunds kompis Thomas Bodström.
Det finns mycket mer att säga om Annika Bengtzons samhälls- och människosyn, och ett anatema är den hopplösa fackklubben som regerar på Kvällspressen. Redan i Sprängaren kallas facket för ”ondskan” och fackliga förhandlingar ”ett sjuhövdat väsen”. 60 anställda ska bort samtidigt som fackklubben står inför valet av ny ordförande. Uppgiften faller på Eva-Britt Qvist, en emotionell, inkompetent och intrigant ”jävla subba” som Annika Bengtzon har bråkat med i alla år. Valet faller sig naturligt: ”De som gjorde facket till en karriär var oftast de gnälliga, obegåvade och arbetsskygga”. Chefredaktören Anders Schyman har Annikas fulla stöd när han hotar avskeda hela redaktionen om facket krånglar om turordningsreglerna. Själv är hon varken hotad eller med i facket, eller snarare, redan i första boken gick hon ur i vredesmod, för att i stället ansluta sig till syndikalisterna, ett organisationsval som borde besvära SAC. (Frågan infinner sig: Kan man kasta ut en litterär gestalt?)
I Annika Bengtzons kompromisslösa värld finner varken över- eller arbetarklassen nåd, men det är inte klassamhället hon rasar mot, det är människor hon inte står ut med – en medelklassens självgoda misantropi som lockar många läsare men knappast kan kallas vänster. Samhällssynen är djupt pessimistisk – korruptionen, ondskan, misären styr – och lösningarna är alltid tillfälliga: Annika Bengtzon räknar ut och rycker in.
Vår tids deckarhjälte är ”det slags rebeller som en nyliberal värld tål”, skriver Göran Greider i en uppgörelse med påståendet att deckargenren ska räknas till den samhällskritiska litteraturen ( Vem är rädd för litteraturen?, Manifest 2001). Deckargenren, menar han, bekräftar den allmänna individualisering vi upplevt alltsedan 80-talet, där de sociala frågorna privatiseras bort från alla sociala och kollektiva sammanhang.
Det finns undantag, men i böckerna om Annika Bengtzon är detta tydligt. Folk blir antingen mördade eller mördar för att de som barn blivit utsatta för sexuella övergrepp, tvingats till abort mot sin vilja eller för att de rätt och slätt är skilsmässo eller fosterbarn. Som ett credo genom hela sviten lyder just påståendet att den heteronormativa kärnfamiljen är bäst (något som man tycker borde solka Liza Marklunds ryktbarhet som hbt-vän). Annika Bengtzon, som under en period tvingats till skilsmässa efter mannens otrohet – de blir givetvis tillsammans igen – undrar hur det ska gå för barnen nu när inte mamma och pappa längre bor ihop: Tänk om de blir laglösa?! Mer konservativt individualiserade än så kan knappast samhällsproblemen bli.
Den som påstår att Annika Bengtzon traskar med hjärtat till vänster har alltså en stor bevisbörda, även om vänstern säkert kan mönstra en och annan som hon i sina led. En plats i solen, som utkommer i dagarna, slutar med att hon erbjuds bli utrikeskorrespondent i Washington. Räkna med att nästa bok – Marklund planerar sammanlagt elva – handlar om hur Annika Bengtzon, ständigt kissnödig på Starbuckskaffe, blir instängd i Ovala rummet öga mot öga med den lesbiska presidentens mördare. Vad man långt in i boken trodde skulle vara en terroristsympatisör bland de egna, eller möjligen presidentens sexmissbrukande man, visar sig vara en ofrivilligt barnlös, kristen fundamentalist uppvuxen på fosterhem med dåliga erfarenheter av män. Ungefär så. Mycket Annika Bengtzon, men mycket lite vänster.
