Andra världskriget inte som Sagan om ringen
Åsa Linderborg: Den nya historieskrivningen är en ödesfråga
När jag skrev att ”det luktar zyklon-b” om den nya historieskrivningen, var det för att betala Stefan Ingvarsson i hans egen valuta. Inför varje argument skriker han Moskva! Moskva! och tror att denna bottenlöst ohederliga demagogi räcker i en diskussion. Frågan om andra världskriget kräver dock mer än så.
I torsdags red Peter Fröberg Idling ut till Ingvarssons försvar i Expressen. Även han duckar i huvudfrågan:
Hade en seger för koalitionen Churchill-Roosevelt-Hitler mot Stalin varit lika bra eller bättre än den koalition som i verkligheten vann kriget, det vill säga Churchill-Roosevelt-Stalin?
Han tar heller inte ställning i den andra frågan, huruvida det var Hitler som var aggressor eller om det, som Ingvarsson menar, var Hitler och Stalin som gemensamt utlöste kriget.
Fröberg Idlings analys är djupt motsägelsefull.
Å ena sidan är hans perspektiv väldigt tydligt: andra världskriget var en uppgörelse mellan två onda diktatorer. Bara för att ont fördrivs med ont, betyder det inte att det senare blir gott. Kålsuparteorin utvecklar han i resonemanget att Sovjetunionen visserligen besegrade Nazityskland men i gengäld förtryckte Östeuropa i fyrtio års tid.
Formuleringen låter förstå att den sovjetiska maktutövningen hade samma karaktär som den nazityska; ryssarna sysslade med samma sak som Hitler 1939-45.
Påståendet saknar proportioner. Att kritisera hur Sovjet agerade som segermakt i Östeuropa är givetvis motiverat och därför okontroversiellt, men Auschwitz hade trots allt inget motstycke bakom järnridån. Ingen sovjetisk motsvarighet till Generalplan Ost förverkligades i det kommunistiska Östeuropa.
Både Ingvarsson och Fröberg Idling bedömer Sovjets insatser utifrån en moralisk måttstock som sträcker ut sig decennier efter krigets slut.
Med samma metod skulle det vara omöjligt att tacka den amerikanska armén för landstigningen i Normandie 1944, eftersom samma armé senare bombade Vietnam – liksom Laos och Kambodja – i småbitar. Exemplen kan mångfaldigas:
Vi ska inte vara tacksamma för att Vita huset hjälpte till att stoppa Tredje rikets rasrensningar, eftersom Vita huset samtidigt stödde den Sydafrikanska apartheidregimen – och gjorde så ända in i kaklet. Vi ska inte kunna hedra de 170 000 amerikanska soldater som dog i kriget mot nazismen, utan att säga att USA:s ockupation mot Irak har kostat miljoner människor livet.
Ni hör ju själva, det låter inte klokt.
Å andra sidan säger Fröberg Idling att han känner en ”omätbar tacksamhet” över att tyskarna förlorade. Men varför är han det, egentligen? Om Stalin nu var lika ond som Hitler och om det fyrtioåriga sovjetiska förtrycket var lika illa som Tredje riket?
Fröberg Idling skiljer sig i alla fall från Stefan Ingvarsson, som inte vet om det var bra eller dåligt att Tyskland förlorade.
Huruvida det var bra eller dåligt att Tyskland förlorade kriget torde vara världshistoriens enklaste fråga att besvara, men Ingvarsson vet inte vad han ska säga.
När han inte kan tala rakt i den frågan blir han svaret skyldig om judarnas och romernas fortsatta öde. Förblindad av antikommunism och russofobi lyckas han relativisera två folkmord. Om tyskarna fått fortsätta hade förmodligen alla Europas judar förintats. Det är det som är så förbannat obehagligt med Ingvarssons historieskrivning.
Fröberg Idling lanserar uppfattningen att man över huvud taget inte ska känna tacksamhet mot krigsmaskiner, utan bara mot de ”små människorna” i skuggan av det storpolitiska maktspelet. Det är en sympatisk tanke, men knappast oförenlig med att visa erkänsla för Röda armén, vars soldater var just vanligt folk som uppoffrade sig för en sak som gagnade mänskligheten. Närmare bestämt stupade 13 600 000 ”små människor” i rysk uniform.
Fröberg Idling skriver vidare att han inte är samma människa efter att ha sett dokumentären Night will fall (SVT Play), som skildrar de fasor som mötte de allierade när de gick in i de tyska de koncentrationslägren våren 1945.
Hans reaktion är begriplig; filmen gör nåt även med den som trodde sig ha kunskap om förintelsen. Men vilken slutsats drar Fröberg Idling?
Frågan blir särskilt pockande när man i filmen intervjuar en rysk soldat som deltog i befrielsen av förintelselägren i Polen. Jag skulle vilja höra Peter Fröberg Idling säga till den åldrade, medaljerade krigsveteranen, att det han stred för på Östfronten inte var väsensskilt från vad den tyska armén krigade för.
Man kan fundera över tesen att man bara ska vara tacksam mot de små människorna. Är det verkligen helt omöjligt att uppskatta en politisk ledning för en avgörande insats utan att för den skull vara lojal för varje specifik handling? Kan man inte vara tacksam mot Storbritannien för att landet var ståndaktigt mot nazismen utan att därmed försvara de sanslösa bombningarna av Dresden? Kan vi inte tacka USA för att de (till slut) öppnade en till front, utan att därmed försvara just atombomberna över Hiroshima och Nagasaki?
Trots att segrarmakternas egna samhällen präglades av en elakartad rasism, var de allierades seger i andra världskriget en seger för antirasismen i världen. I Kenya hade Storbritannien infört ett apartheidliknande system, brittiska Indien var helt präglat av rasism. I de amerikanska sydstaterna var rassegregeringen lagstiftad fram till 60-talet.
Ändå var utgången av kriget en landvinning för antirasismen, och antikolonialismen, för Hitler var trots allt så mycket värre.
Utgången av andra världskriget var kort sagt en befrielse, och hur liberalerna än önskar sig nåt annat, slogs nazisterna ner av en allians mellan Sovjet, Storbritannien och USA.
Din fiendes fiende är självklart inte alltid din vän, men i vissa historiska skeden måste man ta ställning mellan olika alternativ. Man måste förhålla sig till den historia som faktiskt ägt rum, även om det är mentalt behagligare att dikta ihop en berättelse med enkla alternativ där gott står mot ont. För den sortens historia har vi Sagan om ringen.
Tillbaka till Stefan Ingvarsson. Hans ärende i den här debatten är något oklart, men det handlar i alla fall inte om att han, som Fröberg Idling, vill tala sig varm för den lilla människans umbäranden. Det enda Ingvarsson hittills brytt sig om är Polens gränser.
Han skriver att ”mytologin kring den heroiska kampen mot ’fascismen’ är det sista halmstrået” för den nutida vänstern som vill legitimera Kreml. (Expressen 10 feb).
Oavsett hur man vill värdera Röda armén på Östfronten måste man se den antifascistiska kampen i varje enskilt land och i dess egen rätt. Antifascismen fanns långt innan Röda armén svarade på Hitlers projekt att skapa ett lebensraum i öst. I Tyskland, Italien och Spanien försökte socialister, kommunister, socialdemokrater, anarkister och även en och annan liberal som tog sin ideologi på allvar stoppa svartskjortorna på hemmaplan. Överallt bemötte den borgerliga staten dem med repression eller fördrivning.
I de ockuperade områdena visade antifascisterna ett mod som trotsar allt man tror att en människa kan klara av.
Det är dessa offer som Ingvarsson spefullt talar om, när han påstår att antifascismens historia är överdriven och glorifierad. Det kan bara tolkas som att han antingen inte känner till motståndsrörelsen eller inte sätter pris på den. Det senare alternativet vill jag inte tro.
Det här är ingen perifer debatt. Hur den antifascistiska kampen under andra världskriget ska värderas är en ödesfråga för vår samtid.
Vi är återigen i ett läge när liberalerna ser fascism och antifascism som två ytterligheter de inte vill ta ställning mellan, samtidigt som de motarbetar dem som försöker förhindra att 1930-talet upprepar sig igen.
För det nya seklets borgerlighet – där ett handelsavtal, en marknadsandel eller en åtstramningsreform är viktigare än några humanistiska principer – är den nya historieskrivningen mumma för Måns. Problemet är att den riskerar förvrida jacken på alla. Om historierevisionismen slår rot finns det snart ingen som ser vad som faktiskt håller på att hända här och nu. Eller som förstår när det är dags att bygga oväntade, men helt nödvändiga allianser.
