”Jag sågs som den galna kvinnan”
Monika Fagerholm skriver med hatkärlek om landsorten
En liten ort, där alla vet allt om alla. En sådan skildrar Augustprisade Monika Fagerholm i sin nya roman.
– Jag var själv ny i ett mindre samhälle och blev sedd som ”den galna kvinnan”, berättar hon.
Monika Fagerholm slog igenom med ”Underbara kvinnor vid vatten” 1994, och fick Augustpriset för ”Den amerikanska flickan” 2005. Den nya boken är mer av en thriller. Två mord sätter det lilla samhället Flatnäs i gungning.
– På en liten ort förändras hela stämningen när det händer något. Det kommer en känsla av att vara utsatt, som att gå på gungfly, säger Monika Fagerholm när hon besöker Stockholm för att prata om ”Lola uppochner”.
Hon själv gjorde en tvärtomresa. Uppväxt i storstaden Helsingfors flyttade hon till den lilla orten Ekenäs 1998. Hon träffade sin man och blev kvar.
– I början gjorde jag misstag... Jag skrev en del insändare till lokaltidningen om vad jag tyckte borde ändras. Det hade ingen effekt förstås. I efterhand förstod jag att folk inte läste vad det stod, utan bara tittade på vem som skrivit. När jag gick på gågatan viskades det om ”den galna kvinnan”, säger Monika Fagerholm och skrattar högt.
”Livet blir enklare”
I den nya romanen finns just en mystisk ”Galna kvinnan”, som fått låna drag av författaren själv. Med tiden har hon fått en sorts hatkärlek till det lilla samhället.
– Jag har mer livskvalitet nu, livet blir enklare. Och så träffar jag människor jag aldrig skulle träffat annars. I Helsingfors umgicks jag mest med likasinnade, akademiker som tyckte att det var viktigt att formulera sig rätt. Nu är det annorlunda. Min man till exempel är arbetarklass och har inte ens läst mina böcker.
Vad är då det dåliga med landsorten?
– Att alla ser varandra hela tiden, och ger varandra roller. För den som kommer längst nerifrån på samhällsstegen är det oerhört svårt att skapa ett nytt liv. Det är allvarligt.
Ungdomens elände och lycka
I centrum av ”Lola uppochner” står ett tonårsgäng. Monika Fagerholm skildrar ungdomens spretighet med allt vad de innebär av elände och lycka, oro och kaxighet.
– Som ung nästan sprängs man av drömmar, tankar och allt som ska hända. Det blir en konflikt när man ser sig i spegeln och inser sina egentliga möjligheter. Det finns en dynamik där som är intressant att berätta om.
Hur var du själv som tonåring?
– Blyg! Väldigt blyg. Jag tror inte att jag sa någonting i klassrummet på två år. Det var som låst här över, som ett gips som stängde allt inne, säger Monika Fagerholm och visar med att korsa armarna över bröstet. Trots att det gick bra för mig i skolan kände jag sådan vantrivsel med allt.
Står på scenen
Det är svårt att tro idag – hon formulerar sig oerhört lätt, och svarar gärna mycket på varje fråga. Dessutom står hon till och med på scenen nu för tiden, i ett amatörteatersällskap. Vad hände egentligen?
– Jag hittade rätt plats för mig när jag började läsa psykologi och intressera mig för litteratur.
Förra gången jag intervjuade Monika Fagerholm avslöjade hon plötsligt att hon var nykter alkoholist. Det håller i sig.
– Det är tio år sedan jag drack – och det bidrar också till att jag är mer avslappnad i dag.
