Våga ta debatten, Mattsson
Det var med en sällsynt skadeglad prismotivering som Mikael Ölander och Mikael Hylin härom veckan tilldelades Guldspaden: "För ett spektakulärt avslöjande som ändrade historieskrivningen kring en ikon inom journalistik och samhällsdebatt."
När Dan Josefsson som enda journalist efter en fem månader unison mediakampanj granskade "scoopet" visade det sig inte mycket värt: för Säpo var uppgifterna att Jan Guillou samarbetat med KGB var gamla, flera gånger kollade och avfärdade (Aftonbladet 29 mars).
Ägnar ni er inte åt pajkastning nu? undrar en journalist som ringer upp mig. En annan frågar om vi inte är lite väl småskurna.
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar att Josefsson inte ska tas på allvar eftersom han är "en känd kritiker av Bonniers"; hans motiv är ideologiska. Med samma logik kan Expressens artiklar avfärdas som politisk pajkastning; högern nitar en vänster - och vänstern ska inget få säga. Inte ens Expressen tar sin journalistik på allvar.
Men oavsett höger eller vänster: Är det ointressant om Expressens påståenden om Guillou är sanna eller inte?
Det kliar inte i tungan på Mattsson att argumentera i sak, men Expressens kulturchef Karin Olsson gör i alla fall ett försök. Säpo kände inte till att Guillou och Jevgenij Gergel träffades, skriver hon tvärsäkert (Expressen 30 mars). Men hela poängen är ju att Säpo (tack vare Arne Lembergs angiveri) visste att Guillou träffade Gergel, men att man inte såg kontakten som olaglig. "I fem års tid lämnade han information till denne KGB-veteran", skriver hon vidare. Det är ett förbluffande påstående. Inte ens hennes egen tidning har påstått att Guillou lämnat information mot betalning under fem års tid. Fakta är fakta, skriver hon, men vilken källa har hon själv till sina uppgifter? Svar: Inga alls.
Expressens problem är just att man lider brist på källor. Efter Lembergs angiveri 1967 är den enda vettiga uppgiftslämnaren Guillou själv, och honom måste man vantolka för att leda sin löpsedel i bevis. Den andra källan är en sorglustig parad av karaktärsvittnen som får ifrågasätta Guillous trovärdighet. Den tredje källan är fantasin och önsketänkandet.
Jag känner Jan Guillou och är dessutom hans redaktör. Jag kan därför lika enkelt som hans fiender anklagas för blindhet. Men så länge det inte finns några uppgifter som bevisar att Guillou var verksam som KGB-spion, för att citera Mats Larsson (Expressen 24 oktober), måste jag tro honom när han säger att han var en naiv 23-åring med ambitionen att avslöja den sovjetiska säkerhetstjänsten. Det gör även Micke Ölander: "Jag betvivlar inte ett ord av vad han har sagt."
Är den "småskuren" som begär att Thomas Mattsson kommenterar det faktum att Ölander, som i Expressens värld torde vara den störste auktoriteten på materialet, går emot sin egen chefredaktör?
