DAGEN ÄR RÄDDAD!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-29

NINA LEKANDER jublar sig igenom Nina Hemmingssons samlade

Ska ni verkligen fråga mig? undrade jag när kulturredaktionen bad mig gästrecensera Nina Hemmingsson, bekant för Aftonbladets, Bangs och Galagos läsare. Ni fattar väl att jag lär komma att jubla rätt igenom? Det faktiskt enda jag har på kylskåpet - fasttejpat för all framtid - är just Hemmingssons seriestrip Färgstarka kvinnor, för den får mig att fnissa varje aldrig så usel morgon.

Å andra sidan är jag ärlig av mig och känner inte heller Nina Hemmingsson. Och redaktionen kan ju ännu mindre välja någon med nollkoll på svartfeministiska vuxenserier.

Ske alltså. Albumet Jag är din flickvän nu anländer och jag jublar som befarat redan vid den allra första "enrutingen", där en karaktäristisk skitfulsnygg tjej utan pupiller och med spalt mellan näsa och mun säger: "Men då slog jag näven i bordet och sa till mig själv: hädanefter ska jag fanimej vara lycklig. Och kan man tänka sig, det har jag varit sedan dess."

Förlåt att jag jämför med stora coola karlar, men det är lite Jan Stenmark över detta. Hemmingsson har en enorm slagstyrka och står sannerligen varken honom eller Joakim Pirinen eller Max Andersson efter, utan bredvid. En primadonna inter pares.

Det har att göra med mästerskapet i att vränga och vrida på klichéer, liksom med att våga vara oförskämd i både bild och text. Hemmingssons grislika figurer tolererar intet av hyckleri, onödiga konventioner eller dumma könsfördomar. De utmanar dem på ett sätt som ångar av Tourettes syndrom.

Den mest frekventa gestalten är en namnlös, svarthårig tjej vars depressioner uttrycker sig argt utagerande hellre än tyst självdestruktivt. Hon är lika klarsynt, smart och vitsig som sin upphovskvinna. Inte minst när någon kläcker ur sig välmenande klyschor, typ "Tänk så mycket bättre världen skulle vara om vi bara vågade släppa fram barnet inom oss oftare!". Svar direkt: "Okej. Om du inte genast upphör med dina floskler så får du inte komma på mitt kalas." Eller när doktorn säger "Lilla gumman ["] Jag skickar dig till en dietist. Som jag brukar säga: Man är vad man äter." Och patienten svarar "Om det stämmer så misstänker jag att doktorn äter bajs. Och då kan man fråga sig vem fan det är som behöver en dietist."

Här gäller det att vägra låta sig etiketteras av andra och att abrupt kliva ur könsstereotypernas trånga kostymer och vränga dem ut och in så att sömmarna syns. Det handlar om att få bli visad respekt eller kort och gott bara vara i fred, något som dessvärre kan medföra att man - det vill säga kvinna - känner sig ensam i världen. Det finns så många falska gemenskaper, och Nina Hemmingsson kan tusen olika sätt att punktera dem på. Inte ens den övergivna kvinna som gråtande försöker trösta sig med sin kanin - "du å jag Gråtass" - kommer undan. Kaninen i knät tänker: "Bäst att låta själen lämna kroppen tills mardrömmen är över."

Det är svårt att fatta hur Nina Hemmingsson kan bygga så många fräcka varianter på samtidigt igenkännliga och absurda scener som satiriserar patriarkala strukturer och enskilda mäns, och kvinnors, reaktioner på dem. Denna konstnär måtte inte ha några gränser mellan höger och vänster hjärnhalva. Knappt ens mellan de medvetandeskikt som Freud kallade överjaget, jaget och detet.

Ibland sammanfattar hon hela segdragna debatter med bara ett par tre meningar och två svårutgrundliga ansikten. Gärna grymt, dock utanför de grymmaste ämnena för att inte säga könskrigen: föräldraskap och mäns våld mot kvinnor. Annars är denna Nina, till skillnad från somliga kritiker, icke förutsägbar.

Strippen Färgstarka kvinnor är förresten med i Jag är din flickvän nu, då den innehåller både tidigare publicerade och färska alster. Nu är frågan hur många urklipp till som får rum på kylskåpsdörren, hur jag ska kunna välja och om jag nänns klippa sönder boken. Det blir nog till att köpa ännu ett ex.

Serier

Nina Lekander