Därför vinner poeter aldrig Augustpriset
Den litterära överblicken är riggad till tusen
Alla vill ha överblick, tillskriver sig sammanfattningskompetens. Karin Pettersson gör det (här i Bladet) vad beträffar den ”rådande” romankonsten. Och sedan den långa rad av kulturskribenter som med sin överblick invänder mot den överblicken. Och alla menar nog att deras överblick, i varje fall i någon mening, är överlägsen de andras.
Och så jag själv, som nu gör anspråk på att överblicka överblickandet. Värre blir det inte. Och över alltihopa lyser Moder Smak. Som inte heller behöver låtsas att hon inte har doppat sina strålar i både klass, kön, etnicitet och inte minst läskultur.
Kanske är den bästa möjligheten att få någonting sagt, som inte i första hand retar upp eller trampar på ömma tår, att inte gå in i debatten, som det så vackert heter, utan att gå ut ur densamma. Att inte tvista om vad litteraturen borde handla om, och gestaltas hur, och läsas av vem – utan att i stället titta på hur den knäsatta smakens institutioner är konstruerade.
Ta till exempel Augustpriset. Det räknas nu, och dess företrädare vill säkert räkna det så, med Akademibokhandelns ord, som ”den svenska litteraturens mest uppmärksammade och prestigefyllda pris.” Och det är absolut ett utmärkt pris och många utomordentliga författare har erhållit det genom åren.
Men mer än några andra pris – allt från Bellmanpriset till Övralidpriset, från Sveriges Radios lyrikpris till Aftonbladets litteraturpris, från Lindegrenpriset till Samfundet De Nios Vinterpris – har Augustpriset genom sitt nomineringsförfarande, ytterst modellerat efter filmens Oscar, kommit att omges av en särskild sorts kultiverad tävlingshysteri. SM i svensk litteratur. Skickligt avpassat för mediernas bevakning och tacksamt exploaterat och ”debatterat” i såväl allmänna media som public service. Mycket i analogi med bra sportjournalistik: matchreferaten och omklädningsrumsintervjuerna och de godkända rivaliteterna är ju trots allt mer lockande än prisutdelningen och analysen av den vinnande strategin.
Ändå har jag mig veterligen aldrig sett eller läst någon dissekering av den specifika riggning av den litterära smaken – ja ja, alla pris är med nödvändighet riggade – som förklarar varför av alla pristagare av det litterära Augustpriset sedan 1989 endast två stycken har gått till svenska poeter. Tomas Tranströmer och Linnea Axelsson.
Som jämförelse kan sägas att under samma tidsrymd har fem (5!) svenska poeter tilldelats Nordiska rådets pris, och då i konkurrens med samtliga de nordiska ländernas alla författare.
Jag tror att jag vet. Den riggade Överblicken.
Faktum är att suveräna (och högt älskade) svenska poeter som Bengt Emil Johnson, Katarina Frostenson, Göran Sonnevi, Werner Aspenström, Ann Jäderlund, Eva Runefelt, Aase Berg, Bruno K. Öijer, Johan Jönson, Athena Farrokhzad, Ida Börjel varit nominerade till Augustpriset – och en handfull av dem vid flera tillfällen – och alltid befunnits otillräckliga.
Och jag kan nästan svära på att ingen kritiker skulle våga svära på – efter en jämförelse – att detta är resultatet av att det alltid funnits en litterärt överlägsen prosabok. Förklaringen är riggningen av den avgörande jurysmaken. I den avgörande omröstningen är elektorerna utsedda av Svenska förläggareföreningen och efter förslag från bland andra Svenska bokhandlareföreningen och Svensk biblioteksförening.
Inget fel med det. Utom att det ser ut som om det vore fair competition: Play up, play up, and play the game.
När det inte är det.
Lyckligtvis är inte kultursidornas litteraturkritik riggad på samma vis.
