Allt inom AI-konsten går inte att förklara
Vi måste lära oss att integreras med den artificiella intelligensen
Strax efter nyår 2021 fick jag en inbjudan att testa något som hette ”DALL·E”. Det skulle kanske uttalas ”Dali”, och var ett konst-AI. Bakom programmet stod Open AI, en icke-vinstdrivande organisation grundad av bland andra Elon Musk men nu i högsta grad vinstintresserad och ägd av Microsoft.
Idén var enkel: skriv in vad du vill ha målat, och DALL·E gör det. ”Jojo, säkert”, fnös jag och skrev: ”a dachshound smoking a pipe on the Orient Express”. Resultatet blev oväntat magiskt och när jag fick access till en tidig betaversion av DALL·E 2 var resultaten ännu mer förbluffande. AI-konstnären inte bara tolkade instruktioner korrekt, det gick även att få den att lägga till en viss stil: ”Jesus äter varmkorv med några andra i Da Vinci-stil” och så vidare.
Maskinerna används sedan åratal tillbaka för att efterapa och ersätta kända konstnärer – jag har tidigare skrivit om Googles Gustav Klimt-AI och Rijksmuseeums Rembrandt-AI i Amsterdam. De har båda använt artificiell intelligens för att färdigställa döda målares målningar, men det slutar inte där. Nya konst-AI:n, som Stable Diffusion och MidJourney, har förfinat förmågan att utforska kreativiteten i de verk de tränas på. Alltså: de lär sig inte att måla en kopia av Mona Lisa, de lär sig att se med Leonardo da Vincis ögon och måla inspirerad av hans blick.
Resultatet är ibland ett helt unikt uttryck. Precis som att krokimålandet på konstskolan inte syftar till att göra alla till krokimålare, är syftet med att mata in all världens konst i ett AI inte att den ska reproducera all världens konst. Ingenjörerna har skapat kreativa maskiner som kompletterar, och ibland ersätter, vår kreativitet.
Tidningen The Economist, som funnits sedan 1843, lät i år programmet MidJourney göra deras juni-omslag. The Atlantic, en publikation som funnits nästan lika länge, låter nu samma AI göra deras illustrationer. Jag har själv bidragit till robotiseringen av kreativiteten, min senaste bok pryds av fyra bilder gjorda av MidJourney. Läsarna märker ingen skillnad, kostnaden är noll.
Detta är dock bara kreativa uppgifter, sysslor som vi instruerar AI:n att göra. Konst är mer än så – men maskinen har hunnit också dit. Under stor diskussion i medierna auktionerade auktionsfirman Christies i New York ut sitt första AI-konstverk redan 2018. Priset: fyra miljoner kronor. Detta, och tusentals AI-verk därefter, har diskuterats och kritiserats av konstkännare och kultursidor; även ur den synvinkeln är den institutionella definitionen av konst applicerbar.
Och jag kunde såklart inte låta bli. Jag satte fyra bilder framför folk, både konstkännare och Lundell-fans. En av bilderna är ett verk av Ulf Lundell, det heter Madonna. De tre andra har jag bett AI:n Stable Diffusion ta fram baserat på bilden av Lundells verk. Ni kan förstås ana hur det gick: ingen av de tillfrågade ansåg att något av verken var mindre ”konst” än någon annat. Ingen kunde se vilket som var Lundells verk och vilket som var gjort av en AI. Fler tyckte om AI:ns verk än Lundells, om det nu spelar någon roll för någon annan än Ulf Lundell.
Men Ulf Lundells tavlor är ju inte är konst bara för att Ulf Lundell har målat dem. Eller? Verkshöjden ligger också i att vi känner till Lundells vardagar som konstnär, hans liv som eremitisk kvinnokarl, att han lyssnar på bredbent americana på kassett när han går loss på duken. Konstnärens liv och den fysiska och mentala arbetsprocessen, eller snarare vår illusion av den, är en i praktiken viktig parameter när kreativitet blir konst. Och eftersom vi garanterat inte kan uttolka Lundells kvinnoporträtt separerat från personen Ulf Lundell, så blir det den artificiella konstnärssjälen också spännande. Vem är spöket i maskinen?
Nu säger alla datavetare ”ingen, såklart!”, och ja: det finns teknologiska förklaringsmodeller till det mesta som artificiell intelligens producerar. Men allt i AI-konsten går inte att förklara. AI:n MidJourney målar återkommande en kvinna som nu börjat kallas för ”The MidJourney Woman”, den verkar förtjust i att låta hennes ansikte finnas med i olika scenarion som användaren skriver som instruktion. De som skapat MidJourney vet inte varför.
Forskare vid universitetet i Austin upptäckte nyligen att när DALL·E 2 ritade fåglar så vill den ofta få in nonsensfrasen ”Apoploe vesrreaitais” någonstans i bilden. När forskarna använde samma fras som instruktion till DALL·E, målade den – fåglar. Samma sak gällde insekter. De kallade DALL·E för ”contarra ccetnxniams luryca tanniounons” och målade lydigt insekter när forskarna gav frasen till den. Maskinen hittar på ett eget språk och lär oss använda det för att kommunicera med den. En svindlande upptäckt.
Framtiden kommer inte vara ett val mellan mänsklig eller artificiell intelligens. Inom sjukvården, samhällsbyggandet och många andra sektorer är AI redan i dag ovärderlig. Om robotiseringen ersatte fabriksarbetare ersätter digitaliseringen nu tjänstemän. Den positiva tolkningen av detta är, som Ernst Wigforss sa, att det nu finns mer tid till att ”skapa maximalt”. Att ”Dansa. Måla. Sjunga.”
Men artificiell intelligens tränas i dag på alla konstformer i Wigforss maxim: Artificiella sångare har Open AI fixat, och dansen håller svenska Peltarion på att kartlägga. Om nu även skapandet automatiseras, frigörs ännu mer tid till konsumtion av intryck och varor via skärmar och e-handel. Starka krafter älskar detta scenario. Här behövs motreaktioner. Och nyfikenhet.
Teknologin kommer ofrånkomligen ha en allt tätare samexistens med människan, och den kommer interagera allt mer intuitivt med oss. Många tror att vägen dit går via att maskiner och robotar ska bli bättre på att förstå vårt språk och vår kultur. Men det goda samspelet med samhällets maskiner uppnås inte genom enbart assimilering; nyckeln är som alltid integration. De behöver förstå och anpassa sig till oss men vi behöver bli bättre på att tolka maskinerna, att förstå deras språk, seder och bruk. Här spelar, som alltid, den andra kulturens konstnärliga uttryck en avgörande roll.
AI- och datorkonstnären Refik Anadol brukar säga att maskinerna ”drömmer” när de skapar konstverk tillsammans med honom. Om det stämmer, om vi kan tyda deras drömmar, kommer vi förstå dem på ett djupare plan.
