”Hooja – det här är musiken för oss, ungar”
Gällivareduon visar folkligheten ljusaste sidor
”Banan, melon, kiwi & citron / de häller det i drinken och säger den är god” dundrade utehögtalaren på förskolan mittemot mitt hemmakontor. Först tyckte jag att det lät som en Lennart Hellsing-pastisch i EDM-version, men när tultingarna kvittrade ”det enda som vi bryr oss om är att bli kanon” förstod jag att det var något annat.
Gällivare-bandet Hooja har på bara ett år blivit ett mega-fenomen ute på vischan. Klädda i skidmasker, sjungandes på bred norrbottniska och med radiostyrd älg på scenen framför de budskap om... tja, att det är mysigt att fiska, att palt är bättre än Max och att Stockholms innerstad är vidrig (konsekvent kallad ”myrstacken”). I helgen kom kvittot på duons folkliga genomslag: de höll sommarprat i P1, där de dessutom lanserade singeln ”Diskoteka”.
Hur kommer det sig att låtar om norrländska skogsrejv ekar över Västgötaslätten? Bortsett från de självklara förklaringarna – refränger som klistrar fast vid hjärnan likt kaveldun etcetera – är det något med den lite gulliga lokalpatriotismen, som är sig lik i alla avfolkningsbygder. Här finns också ett genuint underifrånperspektiv: många låtar handlar om att missförstå städernas kulturella koder, att slit-och-släng-samhället suger och att inte ha stålar. I låten ”Happis” till exempel finns en oemotståndlig textrad om att guldkant i tillvaron är ”fine dining på Ikea”.
I medierna har det förts en ointressant diskussion om duon är ”äkta”. I bemärkelsen: är artisterna så norrländska som de ger sken av, eller är de bara bra på att vara ”in character”? Men ”äkthet” inom konsten har aldrig handlat om autenticitet – utan om att ha ett unikt sound. Det gäller såväl 30-talets proletärmodernistiska poesi som samtida skogsdisco. Ställer man frågan så kan vilken idiot som helst höra att Hooja inte är ett pr-projekt. Det går inte att återuppfinna popmusikens klassiska ”på drift”-tema med metaforen ”eftersök” under jakten, om det inte skrivs med hjärteblod. Skit samma sedan vilka som döljer sig bakom maskerna, och vilka konsulter de haft.
Egentligen har nog genuin folklighet alltid handlat om en materialistisk bottenkänning
När jag kör mina ungar längs grusvägarna och spelar ”Kommer du ihåg?” vänder jag mig om och säger: ”Det här – det är vår musik. Den står på vår sida”. Patetiskt kanske, men jag är genuint glad över att det är Hoojas trixiga texter som dundrar ur epa-traktorerna idag, betydligt oftare än Frökens Snusks sexistiska skitmusik. I inflationstider visar de att folklighet inte behöver betyda att man bejakar arbetarkonservatismens mörkaste sidor – utan dess ljusaste. ”Jag tänker stanna på gården tills jag dör, jag reparerar hellre saker än köper nya och ska jag kröka duger en Pajala Sunrise utmärkt.”
Egentligen har nog genuin folklighet alltid handlat om en materialistisk bottenkänning. Varför blev till exempel ”Rederiet” en sådan långkörare? Min hypotes är för att den ständigt vävde in arbetarklassens vardag: fackförhandlingarna på undre däck var lika viktiga som hovintrigerna på övre.
För övrigt verkar det som om Hooja även kan slå en brygga mellan stad och land. I helgen skjutsade jag en sexårig förortsunge. Efter en liten utläggning om konstnärsresidens han bott på började han nynna på en sång. Den handlade om att åka Puch Dakota till byn och att skrota på gården. När han sjöng om grusvägen som ringlar fram ”som en jävla spännbandsrem” tänkte jag att Hooja glömt en grej: myrstacken befolkas av inflyttade lantisar. Bondeblodet svallar i förorterna.
