Ibland är majoritetens välvilja bara en slogan
Gayvänlighet är en markör för såväl nationalister som vapentillverkare
Blanka stridsplan rör sig högt ovanför molnen och det svenska, skogsbeklädda landskapet – bort, ut mot världen. På marken förenas ett ungt lesbiskt par i en kyss medan den trygga speakerrösten berättar att företaget som är världsledande på försvarslösningar inte bara är modernt och innovativt: ”Vi bidrar till att du får fortsätta leva precis som du vill.”
Det är Pridesommartider 2023 och Saab, svensk exportindustris stora vapenproducent, rekryterar en ny generation medarbetare till en ny värld. När varumärket ska skrubbas rent från de sista resterna av konkursdrabbad biltillverkare vet reklammakarna sedan länge hur man på en mikrosekund skapar bilden av en modern, positiv, öppen och progressiv kultur: gayvänlighet.
För fem år sedan kom min reportagebok ”Homonationalism” ut, en introduktion på svenska av begreppet med samma namn och ett försök att problematisera den uppskruvade logiken bakom offentlighetens stora regnbågsvurm. En och samma invändning återkom: Varför bråka om det här? När de hänger människor där finns ingen anledning att problematisera vårt här. Att vara för – oavsett skäl – är bättre än att vara emot.
Visst kan det vara en poäng. I en global, stundtals oöverskådlig omvärld kan ingen leva isolerad. Om rättighetskampen blir för navelskådande eller rentav intern riskerar varnande kritik att falla platt, ramla ut i tomma intet.
Men redan nu, en handfull år senare, har ett ”varför bråka” övergått i något som allt mer framstår som en blåögd chock över att också homosexuella kan vara stockkonservativa, radikalnationalister eller rentav nazister. I Erik Gallis uppmärksammade dokumentär ”SD-bögar” står en Trumpälskande dragqueen och tränar med sitt handeldvapen på skjutbanan, redo att tömma magasinet vid kulturkrigets frontlinje. Bakgrunden till detta, varför eller framförallt hur sexualitetsfrågorna blev en så attraktiv markör att hålla fast vid för alla – också de som aldrig tidigare brytt sig eller rentav varit öppna motståndare till varje reform i positiv riktning – är inte lika tv-mässigt intressant.
Högljudda ideal, naiva liksom attraktiva, om öppenhet och frihet för alla, medan nya gränser redan är på väg att framträda
I Christopher Isherwoods klassiska roman ”En enda man” från 1964 står den medelålders homosexuelle läraren George inför sina studenter med det kaliforniska bergslandskapet i bakgrunden och håller ett ursinnigt tal om minoritetens hopplösa situation gentemot majoriteten. Det är en svår tid. Han lever i sorg efter sin livspartners plötsliga död. Ingen vet vem han är, ingen vill eller kan dela hans sorg. Att vara homosexuell var inte hett – snarare ömkansvärt. Inom bara några år, vid 60-talets slut, ska nya frihetsrörelser formeras, många med sexuell frigörelse på agendan.
I den tystnad som råder, inget har ännu hänt, ser George den liberala paradoxen torna upp sig. Högljudda ideal, naiva liksom attraktiva, om öppenhet och frihet för alla, medan nya gränser redan är på väg att framträda. När majoriteten säger: ”Ni är som vi. Vi är alla lika”, är det majoritetens privilegium att uttrycka. Allt medan ärligheten – det som gör ett samhälle säkrare för alla – försvinner, konstaterar George.
Paradoxen följer i våra spår. När minoriteter blir en del av majoritetssamhället – hur välvilligt eller frihetstörstande det än sker – är majoritetens strategiska användande av denna brokiga samling aldrig långt borta. Där behöver A inte leda till B. Det behöver bara låta bra. Eller funka som slogan.
I en sån värld spelar det heller ingen roll att vapenleverantörer som bedyrat sitt beskydd av hbtq-personer här, kan skicka vapensystem som därefter kan användas för att förtrycka minoriteter där – i länder som Saudiarabien, Brasilien, Förenade arabemiraten och andra marknader för svensk vapenexport. Eller att Sverigedemokraternas politiska ledning i ”SD-bögar” skickar ett grattis-sms till nyutkomna bög-kollegan i Europaparlamentet, samtidigt som man slipar fram nästa steg i kulturkriget mot Prides ”perversa utbredning” i samhället, eller planerar hur man får stopp på dragtanternas sagostunder på biblioteken.
