Chris Anderson tystar självkritisk miljardär
Vägrar publicera tal på TED.com
Sommaren 2009 var jag med om tre dagar i Oxford som gjorde mitt liv oändligt mycket rikare. På plats fanns Hollywoodstjärnor som Cameron Diaz och entreprenörer som Amazongrundaren Jeff Bezos. Men dem var det ingen som brydde sig om. De här dagarna var hjältarna i stället de briljanta män och kvinnor som i lättillgängliga 20-minuterspresentationer berättade hur hjärnan utvecklar empati, hur elektricitet kan bli trådlös, eller hur byggnader av sand och bakterier kan stoppa ökenspridningen i Afrika.
Jag befann mig på TED, Technology Education Design, en konferens, ideell organisation, och webbsida med devisen ”Ideas worth spreading”. TED:s enorma popularitet (talarlistan inkluderar alla från Bono till Stephen Hawking) ser jag gärna som det optimala beviset på att vi lämnat sekelskiftets urvattnade kulturliv (någon som minns Paris Hilton?) bakom oss och gått in i en ny era då även underhållning ska drivas av nyfikenhet, engagemang och seriositet.
Men i veckan har det stormat kring TED. Man har nämligen börjat åsiktscensurera innehållet. Miljardären Nick Hanauers föredrag visar effektivt att de så kallade 1-procentarna, den lilla skärva av befolkningen som sitter på de största rikedomarna, inte egentligen skapar några arbetstillfällen – och därför inte bör få några skattelättnader. Men TED-bossen Chris Anderson vägrar lägga upp presentationen på TED.com eftersom den anses alltför politiskt vinklad.
Det är svårt att inte börja skruva på sig. Organisationen och sajten TED lever på de besökare som kan betala 40 000 kronor för en biljett och, framför allt, på donatorer som lägger upp emot en miljon per år på att få specialbehandling under konferenserna och ett omnämnande i katalogen. Visst är det positivt med kunskapshungriga krösusar.
Men vi måste komma ihåg vad de får för pengarna. Genom att associera sig med en organisation som TED vill dess välgörare visa att deras entreprenörskap inte suger ut befolkningen utan bidrar till en bättre värld. Bäst då att inte, som Nick Hanauer, påminna dem om motsatsen.
