Publicerad:
Uppdaterad:

Större mångfald leder till bättre journalistik

I dag kan det framstå som en provokation bara att husera en rasifierad på redaktionen

Av: Somar Al Naher

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Trettionio medarbetare på Sveriges Radio har skrivit på ett upprop där de vittnat om strukturell rasism på arbetsplatsen. Något liknande kommer du antagligen inte att se på Aftonbladet. Här är det så få anställda som har en annan etnisk bakgrund än svensk att de inte ens skulle få ihop ett gäng till ett upprop.

Visst händer det att olika röster kommer till tals här men då är det på frilansbasis. Och ja, det är en milsvid skillnad mellan att vara anställd och att skicka in en frilanstext då och då. Anställda deltar i det redaktionella arbetet, fattar beslut, hissar och dissar förslag och kommer med egna inspel. Som frilans cirkulerar du i ditt eget universum frikopplad från allt beslutsfattande och inflytande på en tidning.

Spelar det där någon roll?

För mig blev för det tydligt vad bristen på mångfald kan leda till för ett år sen, då de största demonstrationerna någonsin bröt ut i Bagdad och Beirut.

Aldrig har så många människor med helt olika bakgrunder demonstrerat tillsammans i så många dagar. Vad som skedde i Irak och Libanon skrevs in i historieböckerna. Konsten, kreativiteten flödade. På sociala medier spreds rapporter från marken på ett sätt vi sällan ser Mellanöstern skildras.

Men på svenska kultur- och ledarsidor var det knäpptyst. Även i denna tidning. Medan minsta lilla händelse i USA får spaltmeter efter spaltmeter.

Det där är jättemärkligt. Ett demokratiskt problem men också en fråga om relevans. Den irakiska diasporan är den tredje största folkgruppen i Sverige, efter finländarna och syrierna.

Det är inte så att varje nationalitet måste vara representerad på redaktionerna, men mångfald ger lyhördhet. Någon som kan säga: ”Hörni, något stort håller på att hända här borta och det får vi inte missa”.

Frågan är också vad som händer med det offentliga samtalet när medierna i så hög grad rapporterar om migranter i negativa termer, samtidigt som representationen i både person och vinklar uteblir i tidningarna?

Jag tror att mediehusen är rädda, och värre har det blivit med det förråade samhällsklimatet. Att husera en rasifierad kan i sig framstå som en provaktion.

Många chefer verkar heller inte själva veta vad de vill. Med jämna mellanrum hör rekryterare av sig till mig och ber om tips, de letar efter ”nya namn”, underförstått rasifierade personer. Gärna lite spännande, unga, oväntade.

Varför måste alltid ”de andra” vara unga och stå för det ”spännande” elementet? Varför syns inte fler äldre kvinnor och män med invandrarbakgrund? Jag vet flera namnkunniga journalister med annan bakgrund som lämnat yrket. De orkar inte slåss ensamma år efter år.

Egentligen borde inte jag skriva den här texten, det är en fråga som måste avhandlas av cheferna och ägarna. Det är de som äger makten att förändra.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: