Hermeles och Leins bok är en stor hjälteinsats
Freden mellan Israel och Palestina tycks längre bort än någonsin
Den 26 februari i år stormade ett stort antal israeliska bosättare den palestinska byn Huwara och andra näraliggande byar på Västbanken. Som hämnd för att två israeler dödats brände de mängder av bilar och flera hus. Dussintals palestinier skadades och en dödades i byn Za'tara. De soldater som fanns på plats stoppade inte angreppet. Det var den mest omfattande attacken på mycket länge.
Morden på de två israelerna var i sin tur – möjligen – ett svar på att israelisk militär dödade elva personer i Nablus några dagar tidigare.
Så rullar det lågintensiva kriget på, vecka ut och vecka in. Inte sedan den andra intifadan under tidigt 2000-tal har offren varit så många som förra året. I december rapporterade FN att 150 palestinier dödats dittills under året bara på Västbanken och att 20 israeler mist livet i palestinska våldsdåd. 2023 ser ut att bli långt värre, ett blodets år.
I centrum för konflikterna står de folkrättsvidriga bosättningarna. Bit för bit äter de sig allt djupare in i palestinskt territorium. Schaktmaskinerna undergräver alla utsikter till en tvåstatslösning. Förra året byggdes tusentals nya bostäder på ockuperad mark och i början av året gav regeringen klartecken för ytterligare 10 000, samtidigt som man legaliserade ett tiotal nya bosättningar.
Det är svårt att inte se likheterna med den högerradikala vågen i Europa och USA.
Beslutet fördömdes av FN:s säkerhetsråd. USA avstod från sitt veto. Israel alienerar sina vänner i snabb takt. Det spelar ingen roll. Inrikespolitiken trumfar både folkrätt och allianser. Bosättarnas politiska arm, Religiösa Sionistpartiet, ingår i dag i regeringen.
I en motsvarighet till det svenska Tidöavtalet stadgas inte bara den vingklippning av Högsta domstolens makt, som i våras ledde till de mest omfattande protesterna i landets historia och som nu har lagts på is, utan också just en upptrappad expansion av bosättningarna. En av bosättarrörelsens ledare, Bezalel Smotrich, är finansminister och har dessutom fått en helt nyinrättad ministerpost: ansvarig för bosättningspolitiken.
Det här är en man som förnekat det palestinska folkets existens och som kommenterade angreppet i Huwara med att byn borde ”utplånas”, men att det borde vara den israeliska staten som genomför utplåningen, snarare än civila bosättare.
Vid sin sida har han Itamar Ben-Gvir. Han är minister för nationell säkerhet. Passande nog för en person som varit medlem i en terroristklassad organisation, själv hyllat massmördare och som vill att polisen ska få skjuta skarpt mot stenkastare.
Det är svårt att inte se likheterna med den högerradikala vågen i Europa och USA. En etnonationalistisk reaktionär höger vinner makt, liberaler och socialister trängs tillbaka.
De som betalar det högsta priset är palestinierna.
”al-Nakba pågår fortfarande, fördrivningen pågår fortfarande. När jag går upp på morgonen och läser nyheterna påminns jag om att ingen palestinier går säker för Israil”, säger Samia Nasir Khury. Hon är en av de 65 personer som intervjuas i författaren Bernt Hermeles och fotografen Cato Leins nya bok ”Nakba. Katastrofen framför våra ögon” (Ordfront).
Här talar de som har egna minnen av fördrivningen 1948. Många lever i exil i Libanon, Syrien eller Jordanien, andra bor i Sverige. De är gamla nu. Snart finns ingen kvar som upplevt paniken som spreds efter massakern i Deir Yassin, av flygbombningarna, av dem som dukade under på flykt eller sköts av de paramilitära grupper som lade grunden för Israel, ingen som med egna ögon sett de olivlundar och betesmarker många fortfarande drömmer om att återvända till.
Så sent som i helgen samlades 20 000 palestinier till en konferens i Malmö, vars syfte var just att främja palestiniernas rätt att återvända. Vad gäller 1948 års flyktingar är det svårt att se att det någonsin kommer att ske. Deras blotta mängd skulle omintetgöra idén om Israel som en judisk stat.
Det som däremot fortfarande går att göra är att stoppa vår tids utvidgning av Israel på ockuperat territorium, utplåningen av något som skulle kunna kallas Palestina.
En tredje intifada, som skulle kunna ändra maktbalansen, kan naturligtvis inte uteslutas, men den palestinska administrationen är svag och landet är splittrat
Den är ju tyvärr inte ett verk av en extrem högerregering, som skulle kunna bytas ut. Oavsett vilken regering Israel haft, har bosättningarna tillåtits växa under alla år, bara i olika takt. Parterna är låsta i en våldsspiral av angrepp och motangrepp, som i slutändan hela tiden innebär att Israel vinner på marken. Därför krävs förmodligen någon form av extern chock för att bryta mönstret.
Ett sätt att ändra spelbrädet vore om Israels viktigaste vänner, främst USA, även om det är mycket långsökt, men även Tyskland och andra västländer skulle kunna följa Sveriges exempel och erkänna den palestinska staten.
En revolution i Iran skulle möjligen kunna minska hotet mot Israel och slå undan benen för de värsta hökarna.
En tredje intifada, som skulle kunna ändra maktbalansen, kan naturligtvis inte uteslutas, men den palestinska administrationen är svag och landet är splittrat – en splittring som illustrerades då PLO tog avstånd från Palestinakonferensen i Malmö.
Men utsikterna är små för en bestående fred i vår tid. I stället rullar Nakban vidare.
Det förvandlar Hermeles och Leins bok från en dokumentation av en viss historisk händelse till en politisk och kulturell hjälteinsats i dag. Slaget om framtiden handlar ju alltid också om att kontrollera historien. Vems erfarenheter räknas, vems raderas ur minnet?
Glömmer man Samia Nasir Khury, Maryam al Saifi, eller Lee Mahmoud Musa och de andra som fördrevs 1948, kan framtiden ge figurer som Smotrich rätt: det finns inga palestinier.
Därför skriver jag: mannen som dödades i Za'tara hette Sameh Aqtesh. De mördade israeliska bröderna hette Hillel och Yagel Yaniv.
