Tre punkters magi
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2015-10-08
Gunnar Bergdahl om mötena med Svetlana Aleksijevitj
Det är sällan en minns i detalj det allra första mötet med ett författarskap. Men i Svetlana Aleksijevitjs fall är det för mig knivskarpt. Jag satt hösten 1998 i en flygplansstol på en längre resa och plockade upp den lilla pocketbok min hustru hade skickat med. Boken hette Bön för Tjernobyl, rubriken på det första kapitlet var "En ensam mänsklig stämma" och berättelsen började med följande rader: "Jag vet inte vad jag ska berätta... Om döden eller om kärleken? Eller om det är samma sak... om vad?"
Det var en ung ukrainsk änka som förde ordet. I rak anföring med de där inskjutna tre punkterna som andhämtning berättade hon om både döden och kärleken och om den där katastrofen som förändrade så många människors liv då ett av världens alla kärnkraftverk exploderade och en supermakt gick under.
Det var en slags obönhörlig, förhöjd journalistik. Litteratur helt enkelt. Av ett slag jag inte hade läst tidigare. Jag tvingades på plats i Tjernobyl, närmast innesluten, kände fysiskt tyngden i de där återkommande punkterna i texten som skapade smärtans och saknadens andetag. Verkliga människor... Verkliga liv... Journalistik? Ja, men även stor litteratur. Och mina tårar var alldeles verkliga. Stolsgrannen harklade sig försiktigt och frågade hur det stod till. ”Det är bara den här boken”, svarade jag. Bara!?
Det var en skakande upplevelse. Ljudmila, som hon hette, var bara den första rösten i en allt större kör där sanerare, helikopterförare, fler änkor, ingenjörer vittnade om katastrofen och om en strålande smärta genom förträngda och förbjudna zoner. Både av offentliga propåer och av västlig propaganda.
Jag kom att göra en film om den där första änkan och jag kom att träffa Svetlana Aleksijevitj några gånger genom åren.
Vad jag inte visste då var att denna bön för Tjernobyl ingick som en del i ett gigantiskt projekt att skildra en hel tid och flera generationer vars liv och erfarenheter hade försvunnit i det kalla krigets avgrund.
Sedan några månader har en svensk publik kunnat ta del av hela Svetlana Aleksijevitjs svit på fem oavkortade böcker om vad hon kallar Homo Sovjeticus. Det är en sann kulturgärning som förlaget Ersatz har gjort och som nu akademien överraskande ger en rättmätig belöning.
Aleksijevitj inledde arbetet med att intervjua och samla röster för mer än 40 år sedan, på 1970-talet. Redan då med ambitionen att skildra den verkliga människa som levde, älskade och fanns bakom den där järnridån som skymde så mycket. Det blev till slut fem böcker och 2 400 sidor; Utopins röster.
Dessa röster; kvinnor som minns sina insatser under andra världskriget, (Kriget har inget kvinnligt ansikte). Kvinnor som valde att försvara landet i det stora fosterländska kriget och som hade turen eller oturen att överleva. När kriget till slut var till ända, segern vunnen, massgravarna fyllda, illusionerna begravda och sommaren 1945 skulle öppna världen, då förväntades de slänga uniformen och förvandlas till ”riktiga” kvinnor. Mödrar, hustrur, älskarinnor. De skulle glömma allt och stoppa undan sina medaljer.
Eller de kvinnor som minns hur det var att vara barn när de tyska stridsvagnarna rullade in i Minsk (De sista vittnena) och som har levt sina liv med all den fasansfulla verkligheten i livsbagaget. Eller kvinnor som bär smärtan vidare av att ta emot sina stupade och söndersprängda söner i slutna zinkkistor från det meningslösa kriget i Afghanistan (Zinkpojkarna).
Till dessa tillbakablickande men levande minnen kommer som ett mäktigt slutackord hennes senaste bok där kvinnor (och män) berättar om den röda människans undergång i den nya tidens värderingar i Tiden second hand då Sovjetunionens förvandlades, materiellt, mentalt till det nya Ryssland.
Det är en storslagen och unik litterär satsning, episk i ordets djupaste mening, där en form av journalistik – alla böckerna är uppbyggda på ett liknande sätt; direkt anföring, tusentals intervjutimmar silade genom Aleksijevitjs poetiska känsla och så dessa magiska punkter – förhöjs och förvandlas.
Svetlana Aleksijevitj har rest, intervjuat och skrivit i politisk motvind. Det är ju människor som träder oss till mötes. Inte ett ensidigt förtryckt kollektiv som bara drömmer om västliga välsignelser. Det är människor, samhällsmedborgare som lever, älskar och dör samtidigt som den officiella historien skrivs om och gamla murar faller och nya reses. I hemlandet Belarus finns hennes böcker inte tillgängliga. Hon har varit fristadsförfattare såväl i Berlin som i Göteborg.
I den sovjetunion som nu inte längre finns var hennes böcker starkt censurerade i den mån de alls blev publicerade. I vår del av världen komplicerade de propagandabilderna med sina mänskliga röster.
Men mer än något annat är det kvinnornas och solidaritetens historia. Kvinnorna som minns, som inte söp ihjäl sig, som satte potatis och barn till världen. Och lät drömmen om att utopin ändå var möjlig leva i det vi alla kallar vardag.
Senast jag träffade Aleksijevitj var häromåret på Stadsbiblioteket i Malmö. Tillsammans med sin kongeniala översättare Kajsa Öberg-Lindsten berättade hon om det där stora fosterländska kriget som också hade ett kvinnligt ansikte.
Bortom bibliotekshyllornas skarpa rader hörde jag ett litet barn gråta ihärdigt medan Aleksijevitj gjorde krigets vanvett närvarande. Hon läste ett stycke. Det handlade om ljudet av bomberna... och av döden. Allt det som inte kan beskrivas annat än i de där tystnadens punkter... där de små orden blir stora och ett gråtande barn bär utopin om en annan värld.
Gunnar Bergdahl
