Glest – med lösningar
Anna Andersson ser tv om glesbygden och känner igen det mesta
TV. Det har gått 26 år sen jag flyttade men precis som Po Tidholm bär med sig Arbrå, bär jag med mig Boden. Det är en av anledningarna till att jag bänkar mig för att se Resten av Sverige (SVT, tisdagar 21.00), där Tidholm reser runt i de allt glesare bebodda delarna av landet.
I första delen känner man igen det mesta. Det är landskapsbilder som får det att nypa i hjärtat av hemlängtan. Det är nedlagda skolor och bensinmackar, fina villor som säljs för en spottstyver och så dessa storsatsningar som då och då görs för att ”rädda bygden”. Som ett Ikea-varuhus i Haparanda eller en ny gruva i Pajala (där skattebetalarna fick ta notan efter konkursen).
Det förs också resonemang om stadsbornas syn på glesbygdsmiljöerna, där vi ju gärna semestrar och vilar upp oss. Idéhistorikern Sverker Sörlin säger att den är instrumentell, att vi bara förväntar oss ”leverans” av dessa miljöer. Jag tänker i mitt stilla sinne att är det någon miljö jag vill ha leverans ifrån så är det snarare den urbana – om den inte gav det utbud jag förväntar mig, varför skulle jag då stå ut med absurda bostadspriser och usel luft?
Sörlin skapar ändå en diffus skam hos mig. Kanske liknar den känslan hos en klassresenär född på 40-talet.
Jag hoppas på lite fler lösningar i de två kommande delarna. I puffen för nästa fanns Fälldin och 1970-talets regionalpolitik med. Hur den funkade har jag inga åsikter om. Men det var i alla fall den som fick mina föräldrar att lämna Norrköping för Boden. De bor fortfarande kvar.
