Böghat ett vapen mot kungamakten
När kungen blev för stark anklagade adeln honom för sodomi – Heliga Birgitta en av de stora homofoberna
Under 1300-talet och 1400-talet utvecklades många europeiska länder till centraliserade stater, där alltmer makt samlades hos kungen. För bönderna var det ofta bättre att ha en stark kung än en mäktig adel.
Kungen kanske krävde skatt, men han satt långt borta i något slott och kom inte hem till folk för att piska dem, som adelsmännen gjorde. I Sveriges historia finns exempel på att bönderna har slagits för starkare kungamakt, mot adeln.
Men den gamla aristokratin ville behålla sina privilegier och kämpade mot det nya systemet. Bland annat genom att ifrågasätta kungens lämplighet – ofta med sexuella antydningar.
Ett par sådana fall från England, Kastilien och Sverige beskrivs i Henric Bagerius bok Olydnadens söner. Han har studerat olika adliga och kyrkliga propagandaskrifter där kungar anklagas för att ligga med andra män.
Magnus Eriksson (1316–74) – som i olika omgångar var kung över Sverige, Norge och Skåne – kom i konflikt med den gamla maktapparaten, bland annat eftersom han höjde skatten för de rika. Kung Magnus försökte blidka de religiösa galningarna i samhällets topp genom att gå med på ett svenskt korståg mot Novgorod, för att tvinga människorna där att konvertera från ortodox kristendom till katolicismen. Men efter två misslyckade försök 1348–50 gav kungen upp.
Det väckte stor förbittring hos Birgitta Birgersdotter, senare känd under namnet Heliga Birgitta, som propagerat för kriget. Jungfru Maria hade nämligen berättat för Birgitta att Gud valt ut kung Magnus till att bedriva korståg. När Magnus nu svek det uppdraget gjorde han sig till en ”olydnadens son”.
Birgitta beklagade att kung Magnus vägrade lyssna på goda rådgivare (det vill säga henne själv och hennes kumpaner) och i stället umgicks med sina vänner. Magnus hade enligt Birgitta dessutom ”det fulaste rykte” en kristen man kan ha – det sades att han försummade sin hustru och bedrev otukt med män.
I medeltidens Sverige var visserligen inte homosexuella handlingar olagliga (de förbjöds först 1608). Men på en kung ställdes högre krav än att bara följa lagen. Han måste även tänka på de äktenskapliga plikterna (ha sexuellt umgänge med drottningen) och han skulle inte ha för nära vänner utanför kyrkan och aristokratin.
Heliga Birgitta kallar kung Magnus vän för ”träl” och det är ett återkommande tema att kungarna angreps för att de omgav sig med personer av för låg klass. Edvard II av England anklagades till exempel för att umgås med gycklare, grävare och sjömän. Han hade dessutom själv ägnat sig åt kroppsarbete – vilket var nästan lika hemskt som att han hade legat med sin vän Piers Gaveston.
När det gäller Kastiliens Henrik IV var problemet inte bara att han bedrev otukt med andra män, utan också att var inspirerad av muslimska seder och bruk. I kyrkans propaganda kopplades homosexuella handlingar ofta ihop med orienten och med islam. En krönikör varnade också för att Henrik IV på grund av sin dåliga karaktär riskerade att påverkas av andra opålitliga grupper – som judar, kvinnor och portugiser.
I Olydnadens söner framstår de kyrkliga ledarna och adelsmännen som extremt osympatiska. I alla exempel som räknas upp känns det som att man hellre håller på kungen. Både Magnus Eriksson, Edvard II och Henrik IV kunde väl ha fått välja själva med vilka de ville umgås (eller ligga).
Sverige kallas fortfarande för monarki, men ingen behöver längre slåss med kungen om makten – för han har inte kvar någon. Fast fortfarande anses monarken vara någon sorts samhällelig egendom som ska vara i tjänst 24 timmar om dygnet. Vi vanliga dödliga tycker det vore jobbigt nog om vår pensionsålder höjdes från 65 till 69. Monarker förväntas fortsätta kämpa på tills de stupar. Storbritanniens drottning Elizabeth II fyllde 91 år i år, men sliter ändå på som statschef för ett helt gammalt imperium.
Man kan tycka vad man vill om monarkin. Det känns ändå skönt när kungar och drottningar ibland vågar slappna av och ta sitt uppdrag med en klackspark. I maj publicerade Expressen ett filmklipp där Carl XVI Gustaf avbryter en reporter mitt i en seriös intervju. Carl Gustaf hade nämligen fått syn på en liten katt som han tyckte att nyhetsteamet borde rikta kameran mot. Kungen gjorde förstås helt rätt – ibland måste man få ta en paus från jobbet och titta på gulliga katter i stället.
