Populismens kraft
Göran Greider: En gång ville socialdemokratin något annat
När socialdemokratin trädde fram på den historiska arenan för långt mer än ett sekel sedan var det i allra högsta grad som ett populistiskt parti.
Ty även om de reformistiska dragen syntes redan i det första partiprogrammet 1897 var anspråken gränslösa: ”Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom, att den vill helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse.”
Bara det där kaxiga om att partiet står för något helt annat än alla andra skär som en laserstråle genom dagens suddiga landskap.
I dag alstrar det nostalgi hos de besvikna eller hånfullt överseende hos självutnämnda pragmatiker, men faktum är att sådana formuleringar under årtionde efter årtionde kom att utgöra en mäktig, realpolitisk kraft i arbetarrörelsens historia: De skapade förväntningar. De rubbade självklarheten i en borgerlig värld. De underordnade kände sig betydelsefulla.
De som numera sörjer socialdemokratins utslätning till ett socialliberalt parti har fortfarande ord av det slaget ringande djupt inom sig själva. Orden förblir måttstockar.
Vanligt folk, som inte dagligen analyserar politik, bär ännu på den bilden: Socialdemokratin ville en gång något annat och den sista glansen från en populistisk aura mobiliserar även i dag de sista gräsrötterna.
Att folk och medier envisas med att förvänta sig mer moral från en s-politiker än från en borgerlig politiker vittnar om anspråkets bestående effekt. De kvardröjande resterna av en ursprunglig vänsterpopulism håller partiet vid liv och ger det, mot alla odds, makten att regera men s-ledarna förstår det inte.
Otroligt nog dröjde det ända till partikongressen 2001 i Västerås innan de sista retoriska resterna av den socialdemokratiska populismen officiellt slutligen utraderades. Då ströks den portalparagraf som deklarerade att ”socialdemokratin strävar efter ett samhälle där bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer”.
Socialdemokratin var på ett plan en enorm retorisk händelse, den var ett språk som vidgade horisonter och vågade tala i den stora majoritetens namn, mot den ekonomiska eliten. Hos den övre medelklassen – med Palme som främsta exempel – ryckte människor under generationer till inför det orimliga i de egna privilegierna när de mättes med den måttstock som en ursprunglig populism levererade.
I dag är samma rörelse livrädd för allt som smakar populism. Man har låtit marknadsliberala ekonomer definiera visioner som överbudspolitik och ansvarslöshet. När jag förra våren frågade Stefan Löfven om han inte gladdes åt att uttrycket ”demokratisk socialism” plötsligt genljöd över nästan hela planeten under Bernie Sanders valrörelse, kom det inget svar vid konferensbordets nedersta ända; han såg bara frågande ut. Antingen förstod han inte vad jag menade eller, vilket är värre, så gjorde han det.
I år står det på partiets 1 maj-märke: ”Den svenska modellen ska utvecklas – inte avvecklas”. Och en rörelse har, idépolitiskt, krympt till en partiknapps storlek. ”Trygghet i en ny tid” var s-kongressens tema som gick av stapeln för några veckor sedan. Innebörden av det kan uttolkas: Vi skapar inte själva den nya tiden. Vi anpassar oss till den så gott det går.
I detta nu omstöps hela idén om solidarisk välfärd när det nya välfärdskapitalet tar form genom att parasitiskt suga vinster ur våra egna skattepengar. Socialdemokratin vänder sig mot ”vinstjakten”, bra, men inget tyder på att partiet ser att denna fråga är en historiskt avgörande systemfråga: Var ska makten över välfärden ligga? Hos koncerner eller hos folkvalda?
På senare år har populismens spöke gått genom västvärlden. Oftast i högerpopulistisk form, men inte alltid. Betydande delar av västvärldens arbetarklass har slutat förvänta sig något från de partier som i ett sekel verkligen talade i deras namn. Demokraterna i USA har sedan Bill Clintons dagar gjort vad de kunnat för att slippa den förväntningshorisont som envist dröjt sig kvar sedan New Deal-eran. I Frankrike har i skrivande stund socialistpartiet närapå kollapsat och likadant i Holland.
Kvar på scenen står de högerextrema – och liberaler. Horisonterna kapas ner till marknadsliberalism och högerextremism. Ingen ny jord, inga nya himlar.
Men populismens oerhörda styrka ligger i det faktum att den vågar lova någonting annat än det bestående, alltså exakt det som europeisk socialdemokrati sedan några årtionden upphört att göra. Det är det borgerlighet och extremhögerledare är rädda för: Att nya vänsteranspråk föds.
Och här är paradoxen: Jag tror att ett betydande mått av vänsterpopulism är en förutsättning för en reformism som vill något annat än putsa fasader. Bara så får man de engagerade och passionerade med sig.
I den senaste Star Wars-filmen säger en vänlig droid när Dödsstjärnans ödeläggelse förmörkar himlen: ”Det är ett problem vid horisonten. Sedan en paus och därefter: Det finns ingen horisont.”
Den saknade horisonten blir synlig bara genom vänsterpopulism.
