Sanningen är en svårfångad storhet
Antologin ”Jakten på det autentiska” är spretig men lyfter fiktionens styrka
Minns ni nyligen när en målare kallades lögnare för att inte ha avbildat verkligheten fotografiskt?
Nej, det minns ni inte. Att bildkonsten gestaltar människan på det sannaste sättet den förmår är överenskommet sedan Munchs och Picassos dagar. I bilden får verkligheten och människan förvrängas med fantasi, färg och form, mask, kostymer och illusioner.
När det kommer till text finns en bokstavstro. Ännu 2023 kan en romanförfattare ställas till svars av vanligtvis rationella personer som kräver att han ska tala om vad som ”egentligen” hände.
Det behövs sannerligen en bättre förståelse av sanningen.
Därför är det skönt att vara i sällskap med personer som har tänkt en del kring autenticitet. I boken ”Jakten på det autentiska” (Teg publishing) bidrar ett antal skribenter med varsitt kapitel om vad som sker när ett dokumentärt material bearbetas i en konstnärlig process, från litteraturhistoriska till sociologiska och psykoanalytiska analyser om kärlek. Projektet bygger på filmaren Staffan Juléns och författaren Marit Kaplas film- och bokprojekt ”Kärlek på svenska”.
Som antologier plägar vara är boken stilistiskt ojämn. Flera av forskartexterna har höga trösklar mot läsare utanför akademien, som i litteraturvetaren Johanna Lindbladhs kapitel där fenomenet samtal för tydlighets skull inledande definieras som ”en tillitspakt mellan två tidsrumsligt förankrade perspektiv”. Det kallas essäer på omslaget, men bland akademikerna sticker litteraturprofessorn Carin Franzéns kapitel ut som just en sådan, om kärlekens filosofi hos 1600-talets moralister och libertiner.
Jag fastnar mest för konstnärernas beskrivningar av sitt eget arbete. Staffan Julén, som sedan 1983 regisserat åtta långfilmer, främst dokumentärer, diskuterar i sitt kapitel centrala begrepp som överenskommelse och kontrakt. Han lägger tonvikt vid dokumentärfilmarens etik gentemot tittare, läsare och mot dem som medverkar i hans filmer.
Ofta står dessa etiska kontrakt i konflikt med varandra. Ibland tvingas filmaren under stor vånda bryta någon av överenskommelserna.
Det känns spännande och uppfriskande ärligt att ta del av inifrånperspektivet i en konstnärlig process, som ju annars gör allt för att dölja sömmarna – också den känsliga frågan om ekonomi är en etisk faktor som Julén tar upp. Finansiärer skyr det otydliga, skriver han. Resultatet kan bli att filmen blir mer svartvit än verklighetens nyanser.
Även Marit Kapla delar generöst hur hon gick tillväga när hon skrev sin bok ”Osebol” om människorna i en värmländsk by. I hög grad jobbade hon journalistiskt, lät intervjupersonerna godkänna sina citat och lägga till vad de tyckte saknades. Dessa människor ska leva tillsammans på denna plats också efter att boken kommit ut, resonerar Kapla. De måste kunna stå ut med sin medverkan.
Säkert klokt resonerat i detta fall, men hur blir det då med dokumentära skildringar som inte smickrar sina deltagare, undrar jag. Hur blir det med obekväma sanningar?
Staffan Juléns svar på den frågan är att människor för det mesta vill skildras sanningsenligt. Att vilja sina karaktärer gott, skriver han, innebär också att inte skydda dem med överdriven försiktighet. När skildringen gjorts rätt vill de, när de ser det färdiga resultatet, ändå ofta berätta mer. Sanning lockar fram mer sanning.
Kulturjournalisten Hynek Pallas lyfter i sitt bidrag fram det som inte vill berättas, det som glömts, det som gömts undan. Hans arbete med judisk centraleuropeisk historia stötte på andra dokumentationsproblem än majoritetssamhällets. Pallas text påminner om att också arkiven är utvalda, inte heller arkiv bär på den hela, objektiva sanningen. I dokumentärfilm kan därför animering i stället för fotografi ”nå en djupare sanning”, det tecknade kan gestalta ett verkligt undantagstillstånd. Autentiskt är till sist det som är troget berättelsen.
Texterna i denna bok, när man tränger igenom den bitvis ganska träiga prosan, väcker hundra tankar om vad det är att göra sanning i konsten. Som när Johanna Lindbladh, igen, frågar retoriskt om någon kunskapsform bättre än fiktionen kan gestalta våra faktiska erfarenheter, minnen och känslor – är det inte märkligt då att fiktionen betraktas som en motsats till fakta?
Man skulle kunna säga det ännu skarpare: fiktion betraktas ofta som lögn. Personligen blev jag förvånad över debatten om Alex Schulmans roman nyligen. Så många verkar tro att en författare förvandlas till en forskare med arkivutbildning när han talar om sin bok.
Det är ju inte hans uppgift. Hans uppgift är att behålla det mjuka inom honom som kan uttrycka den sanning vi annars försöker hålla hemlig.
