Högerns kulturkrig blir synligt i budgeten
Partiledarna värnar inte om kulturen
Märta Stenevi dansar till 90-talshiphop i köket, Ebba Busch hatar Henrik Schyffert, Ulf Kristersson identifierar sig med Tintin och Nooshi Dadgostar vill ha Babben Larsson som kulturminister.
Jag pratar förstås om DN Kulturs sommarserie, där Kajsa Hadl intervjuar partiledarna om deras kulturupplevelser och åsikter. I skrivande stund är det bara fyra intervjuer som publicerats, men det går redan nu att se en röd tråd i partiledarnas svar. De älskar Astrid Lindgren, Thåström och Kent. Och när det kommer till svenska författare och regissörer, föredrar de gamlisarna.
Johan Croneman skriver i DN att partiledarnas svar är obildade och oroväckande. Att i en tid där Sverigedemokraterna bedriver kulturkrig får partiledarnas yttranden och okunskap en ”att vilja kasta upp”. Det är inte läge att dra märkliga skämt om Babben Larsson som kulturminister, och var är partiledarnas kunskaper om den svenska samtidskonsten? ”Kan de nämna en enda ung svensk poet eller filmare?”
Jag kan bara hålla med. Det är oroväckande att inte en enda av dem nämner en ung svensk författare eller filmskapare (förutom Dadgostar som ger en shoutout till sin egen lillasyster).
Och jag som tycker att vi ynglingar existerar i ett upplyftande överflöd. Det är bara att bläddra i en bokkatalog eller gå in i valfri bokhandel för att hitta unga, svenska författare och poeter, för att bredda sin syn på kultur.
Men vill politikerna ens det? Eller borde vi kanske inte bli så förvånade, när samma personer som aktivt vill minska kulturens resurser, inte har så bra koll på samtidskultur?
Ulf Kristersson svarar på frågan om public service roll i samhället, att de är till för att nå ut till befolkningen med information, och ”dessutom är en viktig del av vår försvarsmässiga och civila beredskap”. Här har vi någon som inte verkar lyssna på Mats Nileskärs djupgående intervjuer, klassisk musik i P2 eller P3 Musikdokumentär.
Faktiskt är Dadgostar den enda som nämner att det finns ett värde med utbudet av gratis underhållning i public service. Att se public service som ett medel för krigsberedskap är att vara på väg bort från kulturen.
Vi får inte heller glömma att det så kallade kulturkriget – det som handlar om att strama åt och ta bort resurser från oönskat kulturutövande – inte förs av Sverigedemokraterna allena. I sin skuggbudget från 2020 klargjorde Ulf Kristersson och Moderaterna att de vill dra ner bidragen till studieförbund och folkbildning med 305 miljoner kronor per år.
Visserligen presenterade Sverigedemokraterna i samma skuggbudget att de vill kapa tre gånger så mycket av bidragen, hela 905 miljoner första året och 940 miljoner andra. Med den budgeten skulle Sveriges folkhögskolor inte överleva.
Redan nu är många av dem hotade. Wiks skrivarlinje, en av Sveriges viktiga författarskolor där bland annat Augustpristagaren Elin Cullhed undervisade, blev nedlagd på grund av nedskärningar i Region Uppsala med den moderata ordföranden i kulturnämnden Cecilia Linder i spetsen.
Om folkhögskolorna inte överlever, försvinner inte bara bland det sista vi har kvar från folkhemstiden, en plats för utbyte av kunskap som är till för alla. Där vem som helst kan studera och lära sig. Om vi gör oss av med de estetiska ämnena på folkhögskolor försvinner också en stor möjlighet för unga, sökande själar att ta sin konst på allvar och lära sig hantverket, teorin och själen i bland annat skrivandet.
Om möjligheterna för konstens utveckling snärjs åt, riskerar vi alla att hamna i okunskap och tillbakablickande. Precis som våra kära partiledare har gjort.
