Madchester
Den galna popvågen som revolutionerade musikindustrin
För ett par veckor gick de medelålders männen i popbandet The Stone Roses upp på Hultsfredsfestivalens största scen och levererade en uppvisning som var så undermålig att recensenternas omdömen varierade från ”otajt” till ”haveri”. Föga förvånande. Som framgår i Simon Spence nyutkomna biografi, The Stone Roses: War and Peace, har det brittiska bandet genom hela karriären gjort en bra spelning på nio genomusla. Och deras enorma popularitet bygger på ett löfte som aldrig uppfylldes: ett i det närmaste fulländat debutalbum – och en halvhjärtad uppföljare.
Men om de nu är så dåliga, varför all denna uppståndelse? Delvis därför att det här är en återförening som låtit vänta på sig i mer än 15 år. Och kanske även därför att The Stone Roses identitet – från de Jackson Pollock-inspirerade färgstänken till medlemmarnas destruktiva leverne – bygger på en romantisering av just sönderfall och svåråtkomlighet. Som fans väntar man sig nästan att bli besviken. Men man kan aldrig vara helt säker. Vilket gör situationen kittlande.
Men grunden till The Stone Roses enorma inflytande finns i Storbritannien, Manchester, en kort period i slutet av 80-talet och början av 90-talet då klubbkultur och gitarrpop för första gången fusionerade. Ett explosivt möte som kom att förändra musikindustrin för alltid. ”Madchester” blev mediernas namn på det fenomen och den musikstil som kom att sudda ut gränsen mellan alternativ- och mainstreammusik. Och som det nu, drygt två decennier senare, är hög tid att analysera. Utöver War and Peace kom nyligen självbiografin Telling Stories av Tim Burgess, sångare i bandet The Charlatans. Även Stone Roses turnéledare, Steve ”Adge” Atherton, arbetar med en bok om sitt liv.
Det är en bitterljuv känsla att återvända till åren då jag själv svajade runt i mitt flickrum till jingel-jangliga gitarrer och rytmiska beats. Banden jag mimade till hette, förutom Stone Roses och Charlatans, New Order, Happy Mondays, och Inspiral Carpets. Jag minns mina utsvängda jeans, långärmade t-shirts, beiga beppe-mössa och hur jag brukade dansa runt i rummet med en lufttamburin i handen. Jag är ganska säker på att Liam Gallagher i Oasis – vars aplika ögonbryn och gångstil är Ian Brown rakt av – stod hemma i sitt pojkrum och gjorde samma sak.
Det kan, efter giganter som just Oasis genombrott, vara lätt att glömma hur marginaliserad alternativ rock fortfarande var på den tiden. Den rundgångsmättade ljudbilden hördes aldrig på radio, och spelades bara på MTV under 120 preciösa minuter sent om söndagskvällarna. I och med Manchestervågen, då gitarrlagren blandades upp med beats, fick plötsligt band som The Charlatans och Happy Mondays listettor. New Orders World In Motion blev Englands officiella VM-låt. Stone Roses signades av Jive som var mest kända för att ha upptäckt Samantha Fox och gick sedan vidare till en jättedeal med amerikanska Geffen som garanterade dem minst 4 miljoner dollar per skiva. De första stegen mot dagens musiklandskap, där provokatörer och etablissemang, nördar och mobbare äter ur samma hand, var tagna.
Vare sig War and Peace eller Telling Stories berättar egentligen den historien. Spence har gjort enorm research men både den djupare analysen och The Stone Roses egna röster saknas. Hos Burgess är problemet snarare det omvända, han hade behövt en spökskrivare. Men är så naivt genomärlig att man förlåter de berättartekniska svagheterna. Han är helt enkelt en glad musikälskare vars band överlever drogmissbruk, ätstörningar, en gruppmedlem som hamnar i fängelse, släpps fri och kör ihjäl sig, och en revisor som lurar bandet på alla deras pengar. Stone Roses är i stället cyniskt aggressiva. Deras bildning täcker in musik, konst och politik. Men de muttrar sig igenom intervjuer, drar sig inte för våldsamheter och lyckas krascha allt som kommer i deras väg – relationer, gitarrer, bankkonton, hotellrum...
I kulisserna figurerar elementen som förvandlade grådaskiga Manchester till psykedeliskt färgstarka Madchester. Här finns epokens förhistoria med depressiva band som The Smiths och Joy Division. Här figurerar de passionerade skivhandlare, ett i dag utdött släkte, som både promotade bandens musik och öppnade medlemmarnas öron för nya influenser.
Här finns dessutom 1990-talets aldrig sinande kokainflöde – och all den förödelse det skapade. (En anekdot från Telling Stories som involverar vitt pulver, sugrör och analöppningar har redan skapat tidningsrubriker i Storbritannien.) Men här finns även (och nu får drogmotståndare hålla för ögonen en stund) även berättelsen om pillret som byggde Madchestervågen. Det var i och med ecstasy som våldet i det strikt segregerade Manchester avtog. I det utrymme som uppstod kunde subkulturer blandas och en ny genre skapas.
När explosionen väl skett tog det inte lång tid innan Madchestervågen ebbat ut och fokus flyttats till en annan industristad med en aktiv alternativrockscen – Seattle. Det saknas fortfarande en ordentlig analys av rörelsens snabba uppgång och fall.
Men i väntan på universalverket bjuder i alla fall War and Peace och Telling Stories på ganska underhållande – och bitvis rörande - redogörelser för vad som faktiskt hände.
