Djur är också människor
Ulrika Stahre ser gränsen luckras upp på filmfestivalen
Filmaren Chantal Ackermans mor strövar runt i sin lägenhet i Bryssel. Hon ser ut genom fönstret, funderar. Hon har gott om tid, och ändå inte. Dottern är efter henne med kameran, komponerar bilder där det alltid finns en ram, en gräns. En dörr, en dörrpost. Något som stör alldeles längst ut i kanten och som får skildringen av modern att ta formen av ett tjuvtittande.
Att dokumentärt skildra någon närstående är en gammal trend som exploderat fullständigt under 2000-talet - kanske kan man aldrig berätta något om någon tredje eller fjärde utan alltid bara om jag, eller du. Därför är Ackermans distansskapande - och totala ovilja att ens berätta - något som kan upplevas befriande.
No home movie tar inte vägen någonstans, även om den är både i Bryssel, Israel, New York. Kontrahenterna, mor, dotter och syster, verkar knappt ens gilla varandra, samtalar ändå. Klurar, genom vardagens banaliteter och måsten, på sina liv och vad som styrt dem. När filmen är klar lever inte modern längre, och Chantal Ackerman själv gick bort i höstas, 65 år gammal.
Ackerman har sagt att hennes filmer inte tar, utan ger tid till betraktaren. No home movie inleds med en evighetslång tagning med fast kamera. Ett träd i ett ökenlandskap ruskas av kraftig blåst. Blåsten existerar som ljud, lite kraftigare som det blir i en känslig mikrofon. Den dokumentära realismen är bruten, blåst låter inte som i en mikrofon. Och min tid med filmen har förlängts. No home movie är en film som kräver att få vara film. Inga illusioner. Det är fruktansvärt irriterande.
Lika mycket distans skapas av Miguel Gomes trilogi Arabian nights, en rundmålning av det samtida Portugal i skepnad av Tusen och en natt: berättelser leder vidare till nya berättelser som plötsligt slutar mitt i. En undrande publik stannar kvar längre än en som förstår och vill gå vidare - det fungerade för Scheherazade och det fungerar på filmfestivalen.
Filmen är som en rysk docka, men osorterad: du vet inte vad som döljer sig i nästa lager, eller varför. Arabian nights förenar sketchkitsch med socialrealism och låter inte betraktaren för en sekund glömma att det här är film, inget annat.
Även Laurie Andersons helt fantastiska filmiska essä Heart of a dog påminner om sitt filmvarande med jämna mellanrum. Titelns hund, den lilla terriern Lolabelle, är en individ vars liv och vilja tar sig olika mer eller mindre hundlika uttryck. Skillnaden som upprätthålls mellan djur och människa är i filmen hårfin och handlar i princip bara om en sak: språk.
Det är språket, detta virus, som i sin mänskliga form bänds och vrids och vänds av Anderson själv. Hon berättar om barndomens avgörande händelser, om tiden efter 11 september. Om övervakningen. Om hunden och andra hundar. Samtidigt ett bildspråk som smyger tätt intill, lägger till, mystifierar, dramatiserar. Film som hotar att spricka, som böljar. Ett cykliskt återvändande till det förflutna och nödvändigheten att alltid revidera sina egna berättelser.
Heart of a dog är till stor del en film om döden, som också den blir språklig, begripliggjord, trösterik. Den tibetanska dödsboken och dess 49 dagar i bardo tar en viss plats liksom Gordon Matta Clark. Och lite från sidan: Lou Reed, musikern och maken som gick bort 2013.
Det går inte riktigt att ställa Chantal Ackerman och Laurie Anderson bredvid varandra. Det gemensamma är obefintligt (film, New York), i stället befinner de sig snarare i varsin ytterlighetsposition: du finkalibrerar världen som den har sett ut för dig, delar tankar och hugskott - eller låter den förbli något av ett mysterium och skickar den vidare till publiken.
När Lolabelle på ålderns höst blir blind lär hon sig att spela piano. Eller ja, hon klinkar och skäller. Det hela är mycket gulligt (kan ses på Youtube) men också ett konstigt förmänskligande av djur. Tänker jag först. Men varför skulle djur inte göra det vi gör? Det blir inte mindre mänskligt att spela piano för att en hund (eller, apropå en annan Youtube-kändis, en katt) gör det. I Heart of a dog, och inte bara där, är gränserna porösa.
