Dansa med Baryshnikov
Det finns en berömd inspelning där den musikaliske marodören Spike Jones mördar Carmen. Där arbetar Carmen på en tuggummifabrik och Escamillo (Escapillow hos Jones) drunknar i mjölken från den ko som förirrat sig in på tjurfäktningsarenan.
Rimligen är det i den traditionen som Boris Paval Conen och koreografen Jirí Kylián dansar in sig med filmen Car-men, där huvudpersonerna från Bizets opera finns kvar, men nu som något slags skrothandlare med drömmar om fungerande bilar. Därav bindestrecket i titeln.
Likt stumfilmens sketcher far de fram genom ett kargt landskap och utkämpar den berömda intrigen med bilhorn, plåtbitar och en hel del teatralisk mimik. Välgjort och fyndigt, men kanske inte tillräckligt surrealistiskt för att stå helt självständig från Spike Jones musikaliska massaker.
Det är dock god underhållning och faktiskt ett passande förspel till Mats Eks koreografi för Ana Laguna och Mikhail Baryshnikov. Ek väjer ju sällan för humorn, och liksom i Car-men koreograferar han även döda ting.
Givetvis är det den levande legenden Baryshnikov som i kvällens program är den stora attraktionen. Strax fyllda sextio år må kroppen inte låna sig till vilka rörelser som helst, men här finns en exakthet i rörelserna som väl varje dansare, ung som erfaren, måtte avundas. Mjuk, smidig och med en sällsynt scennärvaro far han fram som en levande skulptur i Eks böljande koreografi och skär ut rörelserna med exemplarisk precision.
Ana Laguna och Baryshnikov är kongeniala partner i denna berättelse om något som flytt, men som tillfälligt erövras bara för att strax förpassas till det som en gång var.
Vackert och vemodigt utan att bli sentimentalt, delvis tack vare Fläskkvartettens kroppsliga musik, gör dessa dansare i tjugotvå minuter av evigheten verklighet av det alternativa namn som titeln Ställe får när det ges kropp av rösten och förvandlas till italienskan stelle: stjärnor.
