”Jag”-sägarna tar makten

Så funkar ”satsa på dig själv”-generationens unga toppolitiker – och Annie Lööf

När Anton Abele arton år gammal tog säte i riksdagen 2010 för Moderaterna, hade han aldrig varit politiskt aktiv. Hans meriter var en Facebookgrupp mot gatuvåld.

Sverige har ett av världens yngsta parlament. Medelåldern på riksdagsledamöterna underskrider till och med väljarkårens, noterar Michaela Möller och Anders Rydell i boken Broilers. Det är en myt att unga människor är ointresserade av politik, däremot är det få som vill bli partigängare. Men de som vill det har en god chans att snabbt göra karriär. I Sverige är nämligen ungdom en merit; Gustaf Fridolin och Annie Lööf är båda födda 1983.

Broilers är en bok om 80-talisterna och dess politiker. Det är både förlorar- och vinnargenerationen. Vissa, kanske rent av majoriteten, har sämre förutsättningar att arbeta och bo än föräldrarna. Andra klarar sig utmärkt, ofta med en uppsyn som visar att de är sig själva nog: Jag, jag, jag!

Det var på 80-talet den kromblå nyliberalismen rullade in med uppmaningen löd ”Satsa på dig själv”.

Annie Lööf är ett exempel på denna individualismens triumf, menar Möller och Rydell. Lööf är den partiledare som är sämst på att tala i namn av sitt parti - allt handlar bara om vad hon vill och hon tycker.

Iakttagelsen förstärks av intervjun i P1 Morgon (20 aug). Lööf sa ”jag” och ”mig” 59 gånger, Centerpartiet 10 gånger och ”vi” i meningen regeringen 5 gånger. Exempel, om kärnkraften: ”Den dan jag som partiledare ska sitta och förhandla pengar till forskning så kommer jag inte att prioritera detta, utan jag kommer att prioritera grön och förnybar energi, för det är det jag tror är framtiden.”

Partiet, det är jag.

Programledarna Monica Saarinen och Lasse Johansson grillade henne så huden sveddes, men en fråga saknades: Lööf var ju emot FRA-lagen och borde fått svara på om hon tycker att Edvard Snowden ska beviljas asyl i Sverige. Hon skulle svara att hon inte vill lägga sig i myndigheternas arbete, för så svarar hon jämt: hon tycks oförmögen att diskutera ur ideologiska eller moraliska synvinklar, hon hänvisar alltid till hur lagen eller förvaltningen ser ut - aldrig hur nåt borde vara (lyssna när hon gjorde Moraltestet i P3 2011).

Till Lööfs försvar kan man invända att alla politiska utspel har privatiserats. Tiderna är såna, en var sitt eget varumärke. Personvalskryssande hjälper till och det gäller även de mest valbara, oavsett höger eller vänster. När Jonas Sjöstedt utfrågades (18 aug), sa han ”jag” hela tiden.

Så här lät det när Fredrik Reinfeldt presenterade ett av Moderaternas vallöften: ”Jag tycker att unga ska få komma in på bostadsmarknaden, avgörande för det är att det finns tillgång till mindre lägenheter och jag har ställt frågan: varför bygger vi då inte mindre lägenheter?”

Staten, det är jag.

Han har ännu inte kommit upp på Carl Bildts nivå, som säger ”dom” om Moderaterna.

Det är när politikerna blir lite pressade, som de har ­behov av att gömma sig i partiet och säger ”vi”.

Lööf är ett barn av sin tid, men samtidigt är hon den som har svårast att vara personlig. I terapifåtöljen hos Poul Perris gav hon ett närmast bisarrt intryck med sin totala oförmåga att hämta nåt ur sig själv.

Annie Lööf ska inte underskattas. Som Möller och Rydell konstaterar, är Centerns väg från folkrörelseparti till Stureplansaristokrati mycket hennes verk. När hon svarade på frågorna i SVT:s ”Valpejl” 2010, blev hon moderat.

Det är de giftiga mikroporträtten som lyfter boken och särskilt nedslaget i Kristdemokraternas högerfalang. Ebba Busch, född 1987, är kommunalråd i Uppsala och politiskt det närmaste en svensk Sarah Palin vi kan komma.

Hennes parhäst, Charlie Weimers, född 1982, har en bakgrund i föreningen Engelbrekt som profilerat sig mot det mångkulturella samhället. Det perspektivet tog han med sig som ordförande i KDU. Hans efterträdare, Aron Modig (1985), pratade mångkultur på ett sätt som fick Sverigedemokraterna att erbjuda samarbete. Även KDU:s nuvarande ordförande, Sara Skyttedal (1986), slirar i frågan.

På grund av Moderaternas desperation i valrörelsen har flyktingpolitiken för första gången blivit en fråga. Efter valförlusten kanske alla Allianspartier byter ledning och därmed även politik. Regeringen må ha varit ståndaktig i sitt förhållande till SD, men inom partierna mullrar det.

Busch kallas för ”kronprinsessan”, Weimers är sakkunnig hos Hägglund. Broilers påminner oss om ungdomsförbundens betydelse; det är där de nya värderingarna och politikerna föds som snart vandrar in i moderpartierna.

Huka er gubbar och kärringar, jagsägarnas tid är nu.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.