Dödligt drama
Lennart Bromander ser en stark uppsättning i Karlstad
Den döda staden i Erich Korngolds opera Die tote Stadt är belgiska Brygge, och staden skildras som ett mausoleum över minnet av sin medeltida storhet. I denna dystra stad har Paul inrättat ett eget mausoleum över minnet av den döda hustrun Marie. In i både det stora och det lilla mausoleet sveper dansösen Marietta, som på pricken liknar Marie.
Hennes likhet plus en avsevärd erotisk dragningskraft gör Paul så svårt förvirrad, att han efter vederbörlig älskog till sist stryper henne. Det gör han med den döda hustruns fläta, som han bevarat i ett relikskrin.
Eller är det bara en dröm? Slutet på operan indikerar det medan förlagan, Georges Rodenbachs på sin tid stora symbolistiska romansuccé från 1892, inte ger Paul någon chans utan slutar med själva mordet.
Det är både i opera- och romanform en dekadent fin de siècle-historia, som med sina nekrofila undertoner i dag egentligen endast borde väcka anklang hos ungliberaler.
Men Korngolds musik har förföriska drag också för oss andra. Inte minst skapade den unge tonsättaren ett par mycket krävande men tacksamma partier för de två huvudpersonerna, och de tas i Karlstad om hand på ett imponerande vis av Daniel Frank och AnnLouice Lögdlund.
Den förvirrade Paul formulerar sig vokalt med både kraft, vackra linjer och introverta pianissimon. Och AnnLouice Lögdlund är definitivt en av det här landets mest flexibla sopraner. Hon kan anpassa sin röst till alla typer av roller från Mimi till Kundry, och även Mariettas trotsiga livsglädje gestaltar hon med briljans. En av styrkorna i föreställningen ligger i det täta spelat mellan Frank och Lögdlund, och regissören Sofia Jupither släpper lyhört loss deras talanger.
Den andra styrkan är Lars-Åke Thessmans som alltid suveräna scenbild. I första akten (det inre mausoleet), ett slutet grått rum som i övergången till nästa akt elegant utvidgas till en lika sluten stad – förvandlingen fick premiärpubliken att ta upp en spontan applåd.
Brygges kanaler sköljer också in över scenen, och andra aktens komedianter kan göra entré och sorti per båt.
Det största problemet med Die tote Stadt för ett litet hus som det i Karlstad är att Korngold satsade all sin ungdomliga virtuositet på en praktfullt prålig orkesterdräkt, och de effekter han eftersträvade går inte att få fram med så begränsade resurser som de i Karlstad. Men Johannes Gustafsson och Wermlandsoperans orkester gör efter omständigheterna en stark insats.
