”Deras sorg och smärta bär jag alltid med mig”
Margit Silberstein har skrivit en bok om sina föräldrar, som överlevde Förintelsen
Vi är vana att höra journalisten Margit Silberstein förklara svensk politik i radio och tv.
Men i sin nya bok vill hon berätta om något helt annat: hur det är att vara barn till två människor som med nöd och näppe överlevde Förintelsen.
De är på väg att försvinna, de sista överlevarna efter nazisternas folkmord. Men deras barn finns kvar – och på gott och ont lever föräldrarnas upplevelser kvar i dem.
Det vet Margit Silberstein. Hennes föräldrar, Ernst och Ili, var båda de enda överlevande i sina familjer. Efter kriget hamnade de i Norrköping där de byggde upp sina liv på nytt. Margit är född fem år efter krigsslutet men kan inte minnas en tid när hon inte känt till vad hennes mamma och pappa varit med om.
– Det stör mig när folk säger att ”det var då”, för det som hände då lever ännu kvar, det sipprade ner i oss barn. Jag har alltid burit på deras upplevelser och har länge haft lust att berätta.
Nu gör hon det, i boken ”Förintelsens barn”. Ernsts och Ilis berättelser är förstås två individuella livsöden men i dem bor också Europas allra mörkaste erfarenheter.
Satt i sibiriskt fångläger
När Ernst Silberstein och Ili Grunzweig möttes och blev förälskade levde de i Rumänien, som en del av landets ungersktalande, judiska befolkning. När kriget bröt ut tvingades de in i ett av de särskilda ghetton som upprättades för judar men 1944 skildes de åt. Ernst blev tvångsrekryterad av den rumänska armén, skickades till fronten i dagens Ukraina där han efter en tid blev tillfångatagen och hamnade i läger i Sibirien.
När freden kom återvände han hem men ingen och inget av det som varit hela hans liv fanns kvar.
Ili deporterades till Auschwitz. I januari 1945 tvingades hon och de andra fångarna ut på den så kallade dödsmarschen till Bergen-Belsen. De var fyra systrar Grunzweig som hamnade där tillsammans men tre av dem dog, möjligen av tyfus, dagarna före och efter att lägret i april befriades.
Som den enda överlevande i en familj om nio kom Ili med vita bussarna till Sverige.
Ny bild i breven
Men Ernst och Ili fick kontakt med varandra och efter två års intensiv brevväxling återförenades de på Norrköpings central våren 1948.
Ernsts brev till Ili finns kvar, skrivna på ungerska med små bokstäver på tunt papper. Det är först nu Margit och hennes bror Willy har låtit översätta dem och innehållet var omskakande för Margit.
– Jag minns min pappa som behärskad, lite stängd. Att grundtonen hos honom var ledsen.
Men i breven till fästmön är han passionerad, vältalig, full av starka känslor.
– Det är lite som att ha fått en ny pappa! Och jag ångrar att jag inte pratade mer med honom om vad han varit med om, lirkade med honom.
För Ernst ville inte prata om kriget. Han stängde in sina minnen – särskilt av lillasyster Irma, henne fick ingen nämna. Trots sitt lite tillknäppta sätt var han lättrörd, grät ofta, både när dottern kom på besök och när hon sen åkte. Som om sorgen krävde sitt utlopp.
”Hon ville berätta om sin familj”
Ili däremot läste och såg allt hon kom över om nazisternas brott, och berättade mycket. Redan när Margit – döpt efter sin mors favoritsyster – var 3-4 år fick hon höra mycket om vad Ili varit med om.
– Hon ville inte berätta det hemska, så var det inte. Men hon ville berätta om sin familj, att jag skulle veta vilka de var. Då kom ju det hemska också.
– Det gick rakt in i mig. Jag kom att sakna människor jag aldrig hade träffat. Det gör jag fortfarande.
Det var kanske inga medvetna strategier från vare sig Ernst eller Ili men båda två påverkade dottern Margit.
– I mig själv är jag faktiskt en positiv och glad människa. Men deras sorg och smärta bär jag alltid med mig.
Ett tag i sena tonåren led Margit Silberstein av anorexia. Hon har funderat på om hennes mammas erfarenhet som lägerfånge åtminstone delvis kan ha spelat en roll.
– Jag såg ju mamma framför mig i lägret. Och jag kunde aldrig mäta mig med henne, vad som än hände mig var det aldrig lika synd om mig som det hade varit om mamma.
Stort ansvar för ett barn
I boken beskriver hon hur hon ibland kunde känna att hon ville be sina föräldrar att ”älska mig lite mindre”. Margit och hennes bror var vad de levde för – att överhuvudtaget få barn var en revansch på nazisterna. Men en så stor kärlek kunde också bli krävande.
– Vi fick ersätta alla de förlorat och det är ett stort ansvar för ett barn att betyda allt för sina föräldrar. De borde ha haft fler att älska.
De var också mycket tydliga med att de vill se sina barn stadgade och med barn – en press för vem som helst men kanske särskilt för den som kommer från en familj där släktträdets alla grenar sågats av. Det kom barnbarn men först efter att Ernst gått bort 1988.
– Det är så sorgligt att pappa inte fick träffa dem, han skulle ha ätit upp sina barnbarn!
De sista åren i sina liv, när barnen flyttat och världen krympte, kom minnena från kriget tillbaka. Ili tillbringade sin sista tid på sjukhus och stundtals trodde hon att personalen var lägervakter. Hon avled sommaren 1994.
Lever i två världar
Arvet efter sina föräldrar – det specifika om Förintelsen och det mer allmänna judiska arvet – har alltid varit viktigt för Margit Silberstein. Det var ett andra skäl till att hon skrev ”Förintelsens barn”, hon vill berätta om att vara jude i Sverige.
– Jag är född och förstås helt hemma här men jag har också en annan värld i mig och den är också en stor del av min identitet. Men ibland kan det vara svårt att leva i två världar, som jag tror att rätt många här gör i dag. De kan nog känna igen sig i en del av min berättelse.
När vi pratar via våra skärmar är det en dryg vecka före jul, en högtid familjen Silberstein aldrig har firat. Ingen gran, ingen adventsstjärna, inga klappar.
– När jag var liten kände jag mig förstås lite utanför när mina kompisar fick julklappar. Men det var så det var, det var inget konstigt. Vi firar chanukka, som ofta infaller ungefär samtidigt som julen, som också är en glad högtid då barnen får presenter.
En fråga för alla
Förutom högtider och traditioner så tror hon att hennes bakgrund har gjort henne extra känslig för när grupper börjar skiljas ut. Hon reagerar direkt när det talas om ”invandrarna” eller ”muslimerna” som kollektiv. När politiker som Stefan Löfven, Anna Kinberg Batra och Ebba Busch för några år sen stod i Almedalen och pratade om nationalism och ”svenska värderingar” reagerade hon också.
– Att tala så skapar så lätt ett vi och ett dem. Jag tyckte de gjorde det på ett självgott och övermaga sätt.
För att minnet av Förintelsen inte ska blekna då de som upplevde den försvinner, är det också viktigt med ett engagemang från landets ledande politiker. Margit Silberstein är tacksam för Göran Perssons projekt ”…om detta må ni berätta” på 90-talet, för att höja kunskapen bland svenska skolbarn. På Förintelsens minnesdag, som infaller den 27 januari, brukar också högt uppsatta politiker delta.
– Det är så skönt, tycker jag, för det här får inte bli en fråga bara för judar.
