Ibland är kvinnor faktiskt bara offer
Marilyn Monroe lever inte upp till framgångssagan vi vill ha
Jag vet inte varför jag hade bilden av Marilyn Monroe i hennes uppblåsta vita klänning i mitt sovrum när jag var liten, troligtvis för att hon var det sundare alternativet av rådande ouppnåeliga kroppsideal och en påminnelse om att ”kurviga” kvinnor en gång i tiden hade allas blickar riktade mot sig, inklusive min.
Men inte ens den oefterfrågade styrkan i att vara några millimeter ”större” fick vi ta del av i den omdebatterade filmatiseringen av Blonde, baserad på den fiktionaliserade biografin av Joyce Carol Oates. Filmen har grämt större delen av kritikerkåren för att ha retraumatiserat och återigen exploaterat Hollywoods älskling. Rakel Chukri skriver i Sydsvenskan att “regissören Andrew Dominik har förvandlat ikonen till ett stycke plågat honkött.” Helena Lindblad berättar i DN hur hon genomlider “170 minuter av misärpornografi.” Båda ense om att Norma Jeane, som hon egentligen hette, reduceras till ett offer.
Visst, tvåminuters-blowjobet på presidenten John F Kennedy, missfallet som liknar allt annat än ett missfall och scenerna inifrån Monroes alldeles egna vagina väcker frågetecken. Men om man utgår från att det är ett medvetet konstnärligt val kanske reaktionerna vittnar om något annat. Både boken och filmen målar upp ett porträtt av en kvinna som vi trodde att vi gjort oss av med och som vi helst inte vill se: en sorglig, svag och undergiven kvinna.
För Marilyn Monroe får aldrig någon upprättelse i filmen. I verkligheten var hon inte bara ett offer (om vi får bestämma) utan en kurvig förebild som tog kampen för jämställd lön och startade sitt egna produktionsbolag. En klassisk girlboss, phew.
Här finns inga spår av entreprenöriella egenskaper och hon blir åter förminskad till den dumma blondinen som på sin höjd tackar nej till en lågavlönad roll och refererar till Dostojevskij. Men även då blir hon ifrågasatt. ”Vem har lärt dig det där?” säger Arthur Miller, som sedan skulle bli make nummer tre. ”Daddy, daddy” kallar hon honom om och om igen, och ger tittaren/Helena Lindblad dålig eftersmak.
Jag såg Girls för första gången tidigare i år och förstod först inte riktigt grejen. Kanske för att serien var först i sitt slag, vid premiären för tio år sedan. Lena Dunhams karaktär hade varken perfekta bröst, ett eftersträvansvärt liv eller särskilt god moral. Serien provocerade, men desto fler tackade Dunham för att låta kvinnorna vara i sin totala ruttenhet. Det fanns alltid en feministisk underton som gjorde de misslyckade tjejernas liv befriande att se på.
Jämförelsen med Blonde är till viss del att blanda äpplen och päron, men Girls gjorde något med sättet kvinnor presenteras i fiktionen. I dag är kulturen fylld av dåliga kvinnor, deprimerade mammor och elaka flickvänner.
Det enda en kvinna inte får lov att vara är motsatsen. Ett totalt offer utan feministisk underton. Det är en backlash som går den manliga blicken till mötes och emot den liberala framgångssagan där allting blir bättre och till slut ger oss ett självstärkande klimax.
I Blonde får tittaren inte mycket mer än ett offer som förblir ett offer och sedan dör, utan varken revansch eller upprättelse. Precis så som många kvinnors liv har sett ut. Men ett sådant porträtt klarar vi knappt av att se.
Det svider i ögat när man blivit matad med att ett trauma brukar vara den perfekta ingrediensen för en motiverande framåtrörelse. Det stämmer inte överens med bilden vi har av att varje kvinna kan slå sig fri från patriarkatets kedjor med hjälp av systerskap, framgång eller självhjälp.
