Den sista människan i fotbollens zombieland

Själen lämnar kroppen när Jürgen Klopp slutar i Liverpool

Jürgen Klopp, snart inte längre fotbollstränare.

En tonårskille meddelar sina nära och kära att han nog inte kommer att vara sig själv på ett tag.

En känd journalist, några år yngre än jag, bryter ihop. För mig berättar han att han nu tappat tron. På allt.

Själv rör jag inte en min men skriver i sociala medier att ”allt rasar samman”. Det syns ingenting på mig men inuti gör det fruktansvärt ont.

Det är den 26 januari 2024 när Jürgen Klopp meddelar att han lägger av. Han ska inte träna Liverpool FC. Han ska inte träna någon klubb alls, han ska försöka leva ett vanligt liv med sin fru Ulla. ”Jag vill inte vänta tills jag är för gammal för att hinna prova att leva ett normalt liv.”

Tränare kommer och går, i Liverpool och i andra klubbar, och det är inte därför den här texten skrivs.

Utan för att Jürgen Klopp har varit det närmaste vi kommit ett bevis på att fotboll fortfarande är på riktigt, även i de stora ligorna. Hans fotbollsidé bygger på gemensam och synkroniserad frenesi, där lagmaskinen självuppoffrande pressar till sig fördelar, i ett skådespel där publikens medskapanderoll är central. Det har kallats ”heavy metal football” eller ”gegenpressing”, men i grund och botten handlar det om en urstark tro på att individen blomstrar bäst i ett kollektiv där alla offrar sig för alla.

Varje gång någon intervjuar Klopp och lyfter en spelares individuella insats kontrar han genom att räkna upp några andra.

 

I en sönderkommersialiserad och själlös fotbollsvärld, på väg att förvandlas till oigenkännlighet, har han stått för något annat. Nej, det går inte att jämföra med den allsvenska fotbollens djupa förankring i föreningsdemokratin, där ligger alla de stora ligorna i lä. För Allsvenskan lever nämligen fortfarande, i det avseendet. Det stora ligorna gör inte det. Det är en viktig påminnelse om varför de allsvenska klubbarnas strider om makten över idrotten, för föreningslivet och 51-procentsregeln, är så viktiga.

Ingenting är inte korrupt

Klopp har värnat och symboliserat det som är väsentligt och spelar roll – och lyckats förmedla känslan av att det är på riktigt – i en sport som ärligt talat troligen redan är död.

I en intervju, som återges i Raphael Honigsteins Klopp-biografi, ”Bring the noise”, beskriver Klopp sin syn på politiken: ”Jag är vänster, såklart. Mer vänster än mitten. […] Jag tror på välfärdsstaten, jag är inte privatförsäkrad. Jag skulle aldrig rösta på ett parti för att de lovar att sänka skatten för de som tjänar mest.”

Det uttalandet gör honom egentligen omöjlig att kombinera med dagens fotbollsvärld. Men han har verkat i den ändå.

 

Manchester City ägs av Abu Dhabi och har i många år ägnat sig åt olika sorters ekonomisk dopning, vilket gett dem ett av världens bästa lag. Newcastle ägs sedan ett par år av den saudiska staten och har obegränsade resurser, vilket gjort dem till en toppklubb. Den saudiska ligan har börjat köpa över några av världens största stjärnor genom att betala ut årslöner på mellan 1 och 2 miljarder kronor. Häromåret flyttade både Liverpool-legendaren Steven Gerrard, numera tränare, och Liverpool-kaptenen Jordan Henderson till Saudi för att casha in.

Den sistnämnde passade för övrigt också på att i samband med flytten ta avstånd från sin roll som allierad i kampen för hbtq-rättigheter. Det där var nåt han höll på med i Liverpool, förklarade han, nu har han andra arbetsuppgifter. Stora klubbar försöker dra i gång utbrytarligor – Liverpool är förhatligt nog en av dem – där ekonomin alltid trumfar idrottsliga prestationer. VM arrangeras i Qatar och Ryssland. Ingenting är inte korrupt. Ni vet redan tillräckligt om detta, och om sporttvätt, om inte finns Olof Lundhs utmärkta bok ”Templet i öknen: så köpte Qatar världens största sport” att fördjupa sig i.

Men fotbollstro, eller åtminstone kvarvarande agnosticism, ersätts nu av iskall ateism

Sorgen när Klopp försvinner är sorgen över att förlora den sista människan i ett zombieland där allt är produktifierat och sålt.

 

Om han bara är en symbol, som vissa skulle säga, är det märkliga att just han kunnat vara den symbolen så länge.

Aftonbladets Erik Niva skrev såhär: ”Det finns inte mycket kvar av den idealistiska, romantiska fotbollen – när Jürgen Klopp lämnar […] försvinner ännu ett stort stycke” och fortsatte: ”Jag är innerligt tacksam för att jag fick följa med och se det hända”.

Nivas ord handlar inte om nuet utan om när Klopp lämnade Borussia Dortmund för nio år sedan.

Redan då var Klopp alltså en av mycket få som fick oss att känna att det finns något genuint i den europeiska toppfotbollen. Det kanske inte var sant 2015, det är definitivt inte sant nu. Den enda gången äkthet och autenticitet värderas i dag är när det kan omsättas monetärt. Och kanske har Klopp bara varit rekvisitan som upprätthåller illusionen. Fråga ett Arsenal-fan eller en Brighton-supporter, de kommer inte att hålla med om att Klopp varit en representant för något annorlunda eller större.

Men för mig är hans avsked sista spiken i kistan. Jürgen Klopp har gång på gång sagt att han vill vara med och göra människor, supportrar, till ”believers”. Han har lyckats. Men fotbollstro, eller åtminstone kvarvarande agnosticism, ersätts nu av iskall ateism.

Jag vet att det är slut.

 

Liverpool-legenden Bill Shanklys mest citerade uttalande är att ”some people believe football is a matter of life and death. I am very disappointed with that attitude. I can assure you it is much, much more important than that.”

Klopp har ofta betonat motsatsen, att så mycket annat är viktigare än fotboll, men att det är ”det viktigaste av de minst viktiga sakerna”. När han nu försvinner från den europeiska toppfotbollen blir sporten än mindre viktig. Själen har lämnat kroppen.

Café Bambino – Valerie Kyeyune Backström njuter inte av en sågning

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.