Cullbergbaletten – steget före i 50 år
Barbro Westling om jubilerande kompaniet som revolutionerade dansen med folklighet, tv och äckel
Den svenska modellens internationella reklampelare i dansvärlden är Cullbergbaletten. Geniala Birgit Cullberg startade kompaniet 1967 som del av Riksteatern – hela Sveriges teater – och hennes idéer om dansen var banbrytande demokratiska.
1967 hade Cullberg redan världsrykte som koreograf och hennes baletter hade visats bland annat i Sovjetunionen, Chile, Iran och England.
När hon grundar kompaniet består det av åtta av världens främsta dansare, men alla betraktas som solister och får samma lön.
Birgit Cullberg hade tidigt visat lejonklon i psykologi, tala tillbaka och en blandning av klassisk och dramatisk dans. Fröken Julie (1950) var demonstrativt fullödig som koreografiskt nyskapande tolkning av Strindbergs drama och gav henne internationell ryktbarhet.
Hon var en koreograf med känsla för berättande men inte de romantiska helaftonsbaletternas sagovärld där trådsmala ballerinor lyfts upp och flyter fram genom den klassiska balettens repertoar av steg, positioner, hopp och armar mjukt inramande kroppen i ovaler.
En ny tid kräver nya uttryck. Cullberg skapade dans som var dramatik och ändå liknade människors vardag och sociala liv. Mats Ek vidareförde modersarvet med strålande och inte sällan kontroversiella koreografier. I jämförelse med Pina Bauschs dansteater i Wupperthal framstår inte minst denna pionjäranda och Cullbergbalettens starka sociala förankring.
En publik som inte visste att den gillade dans kom till föreställningarna. Att TV2 då kanalen lanserades ingick ett samarbete och visade såväl bandade dansföreställningar som verk gjorda direkt för tv bidrog säkert till intresset. Cullbergbaletten nådde på några få år sin internationella framgång men ännu märkvärdigare är kanske att man hade en bred svensk publik.
Birgit Cullberg bröt med traditionen.
Eurydike är död från 1968 handlar om befrielsekamp mot kolonialmakten Frankrike och om kärlek. Här finns ingen dikt som kan sjunga den förlorade upp ur underjorden. Eurydike förs bort av militär. Och Orfeus blir fri när han ger upp sitt sökande efter det som gått förlorat. Uppgörelsen med traditionen, myterna och maktens hierarkier måste äga rum för att i dansen kunna gestalta människa i nuet.
Mats Ek följer i spåret och gör bara än mer skarpa och fantasifulla genomlysningar. Soweto om Sydafrika under apartheid, Bernarda efter Lorcas pjäs där Ek politiserar och kritiskt laddar den överstarka modersrollen genom att den dansas av en man.
Hans Giselle, Cullbergbalettens mest framförda föreställning, hyllades som ett mästerverk men Svansjön sände likväl äckel och skräckvibrationer genom dansvärldens traditionella skönhetsdyrkan. Skalliga hjässor, krokigt och vint, svanfåglar på jorden som visar sig vara långt ifrån så graciösa som i Tjajkovskijs musik.
Dansscenen i dag är stort förändrad. Dansare är inte längre stumma utan berättar med egna ord sina egna historier. Koreografier kan vara nästan helt utan rörelse och märkbar dans. Identitetspolitik, kroppar och representation och vems dans är det?
1985 tog Mats Ek över den konstnärliga ledningen men då hade han redan i flera år koreograferat för Cullbergbaletten. Den första märkbara förändringen kom med Carolyn Carlson som tog över 1993 och lanserade improvisationen som ny metod.
Från början har internationella gästkoreografer flitigt bjudits in till Cullbergbaletten, dock utan att varumärket konstnärligt rubbats. Efter 1993 har de konstnärliga ledarna skiftat; Lena Wennergren-Juras, Johan Inger, Anna Grip och nu, holländaren Gabriel Smeets.
Ett fåtal Cullbergdansare består. Förra året såg jag legendariska Ana Laguna och Mats Ek i det verk som hade urpremiär då Cullbergbaletten firade sitt 40-årsjubileum. Potatis är jordbunden dans för två, men överrumplande och humoristisk. För tyngden kan spritta, rutinen bli vacker gest. Bara för att du bär hem potatis, behöver du inte vara drömlös här i världen.
I Memory återvänder Ek till sina teman: hemmet, kärleken, makten och lyckan på det mest gripande sätt. Pardansen är tagen ur Eks uppsättning av Molières Don Juan på Dramaten där den ensamme mannen återupplivar minnet av den älskade. Ek och Laguna dansar det privata till del av det allmänna och skapar magi och vemodig igenkänning.
Det är ömsint enkelt och stort.
I en tid av många nya spjutspetsar befinner sig Cullbergbaletten under Gabriel Smeets ledning vid den estetiskt mångfaldiga och prövande frontlinjen. Men den berättande dans som först Birgit Cullberg och sedan Mats Ek skapat och gjort revolution med borde även den ha en fortsatt framskjuten plats. Jag blir nedstämd när jag tänker på att denna dans, som också är en särskild uppmärksamhet och syn på människan som betydelsefull, snart ska vara borta. För vem bär arvet, var finns det som ska tas hand om och förnyas, annat än i de nu äldre dansarnas kroppar?
Se Cullbergbalettens jubileumsföreställning och ta alla chanser att se Ana Laguna och Mats Ek.
