”Israelism” visar hur propagandan fungerar
Men trots fördrivningarna går det inte att radera ut Palestina
Under folkmordets femte månad går jag på bio.
Filmen som visas, ”Israelism” av Erin Axelman och Sam Eilertsen, skildrar hur den israeliska propagandamaskinen opererar.
Ett exempel är de så kallade Birthright Israel-resorna, där den judiska diasporan världen över erbjuds en gratis tiodagarsresa till Israel.
Den stat som fördrivit människor och spridit ut dem över världen, som försäkrat sig om att den palestinska urbefolkningen aldrig får återvända till sin födelseplats, menar alltså på samma gång att den judiska diasporan har en medfödd rätt till platsen.
”Israelism” följer unga amerikanska judar som drillats in i att tro att deras judiska identitet är ett med försvaret för en apartheid-stat. Flera av dem har vuxit upp på ungdomsläger där de fått simulera soldater. Senare har de tagit värvning i den israeliska armén. Intervjupersonerna vittnar om den sionistiska historieskrivning de vuxit upp med sedan barnsben: hur Israel påstods ha uppkommit på en plats utan urbefolkning – ”ett land utan folk för ett folk utan land”.
Människor som inte kände varandra tidigare har hunnit lära känna varandra under protestens vinter
Dessa resor till Israel, där turister besöker de fördrivnas platser, leder slutligen till följande nattsvarta ironi: engelskspråkiga soldater som kliver in i palestiniers hus och hävdar sig ha rätt till dem.
Men även i den värsta av tider finns ljusglimtar. ”Israelism” följer Simone Zimmerman, en judisk aktivist som började ifrågasätta de sanningar hon växte upp med, och priset hon fått betala för att vägra identifiera sig med den israeliska krigsmaskinen. Sedan den israeliska armén började sin slakt i Gaza har allt fler judiska aktivister höjt sina röster mot attackerna, och vägrat gå med på att deras judiskhet per automatik betyder att de ska identifiera sig med nationalstaten Israel.
Jag tittar mig omkring i biosalongen. Besökarna är till stor del samma människor som demonstrerar varje lördag och söndag.
Omfattningen av Israels övergrepp kan förstås genom relationerna i det här rummet.
Människor som inte kände varandra tidigare har hunnit lära känna varandra under protestens vinter. Alla dessa människor, som jag tidigare inte visste fanns, men som nu är en självklar del av min egen karta.
På bioduken berättas om ett land som koloniserat ett annat land, och vilka resurser de lägger på att försvara detta existensberättigande. Och i kölvattnet sker det motsatta: en ny geografi.
Tills ockupationen upphör tröstar jag mig med detta, att jag vet mer om min egen stad än jag visste för ett halvår sedan.
Den israeliska statens fördrivning kommer aldrig kunna radera ut Palestina.
I stället finns Palestina nu överallt.
