TYSTNADEN
Åsa Linderborg om hotet och hatet mot DN Kultur
Jag påstod för lite sen att svensk kulturjournalistik står sig bra med internationella mått mätt. Några veckor senare meddelade Dagens Nyheter att kulturredaktionen måste dra ner sin personal med 40 procent och att frilansbudgeten halveras. Därmed drabbas kulturredaktionen avsevärt hårdare än andra delar av verksamheten.
En tidning med så stora problem som DN måste självklart dra ner på kostnaderna. Frågan är bara hur genomtänkt det är att låta kulturen ta den största smällen.
Vi som menar att varje demokratiskt, humanistiskt och kreativt samhälle måste ha en vital kultursektor brukar säga att kultur ger värden som inte går att mäta i pengar, och att vi bara förlorar på att ge oss in på den planhalva där räknenissarna joxar med trasan. Jag tror att det är en onödigt defensiv strategi. Även om kulturens lönsamhet inte enkelt låter sig sammanfattas med en siffra i ett årsbokslut, rymmer den ändå en ekonomi.
Sverige är det enda land i världen där alla tidningar har kultursidor. En viktig förklaring torde vara vår starka folkbildningstradition, som hänger samman med vår relativa jämlikhet. Därtill har den svenska borgerlighetens ekonomiska styrka aldrig motsvarats av samma kulturella muskelkraft; intresset för kultur har varit svagt, för att inte säga obefintligt – det var inte svårt för den unga arbetarrörelsen att göra inbrytningar på just det fältet. I USA och Storbritannien, för att ta ett par exempel, är det bara elitens tidningar som har kultursidor. Det är framför allt det här som skiljer utländsk boulevardpress från svensk kvällspress: Aftonbladet och Expressen mixar nyheter, sport, crime, nöje … med en kulturjournalistik som håller minst samma klass som morgontidningarna och public service.
Jag tror inte att de ekonomiansvariga på Aftonbladet (och Expressen) girigt gnuggar händerna över smala litteraturrecensioner, men man begriper att kultursidorna skänker den prestige som krävs för att ge tidningen en kvalitetsstämpel och en i internationell jämförelse unikt bred läsekrets. Man vet också, att även om de flesta läsare köper tidningen trots kultursidan – det är ju det som är utmaningen för oss som arbetar med kulturjournalistik i kvällspressen – finns det faktiskt läsare som väljer tidningen enbart på grund av kulturen. De är tillräckligt många för att inte kunna gå förlorade i upplageracet. Man vet dessutom, att kultursidorna utgör ett kritiskt korrektiv till den övriga tidningen, som skänker hela produkten trovärdighet.
Rimligt vore att kulturjournalistiken är mest ifrågasatt där den inte har en självklar läsekrets, men så är det alltså inte. Tvärtom är det DN, som har många läsare enbart på grund av kulturen – kulturbilagan har fler läsare än sport och ekonomi – som måttar med järnröret mot de egna knäskålarna. Hur förklarar man det?
Inifrån DN-skrapan glunkas det att nerskärningskonsulterna anser att kulturredaktionen är ett apart vänsterfäste som stjäl positiv energi från den övriga tidningen. Säkert finns det en ideologisk bias i det som nu sker, men mycket av det som identifieras som ”vänster” är inget annat än grundläggande humaniora: man tar inga sanningar för givna, man bryter och bänder alla åsikter mot varandra och man försvarar samhälleliga värden som vägrar låta sig börsnoteras. När åsiktsskillnaderna i politiken blir alltmer finstilta, är kultursidorna snart den enda platsen där man kan formulera alternativ. Det är inte konstigt om somliga uppfattar det som hotfullt eller i alla fall som onödigt – ja rent av som ”skitnödigt”.
Besparingstorpederna som ger sig på DN Kultur förestavas mer av ett tidstypiskt kulturförakt än ett rationellt ekonomiskt tänkande. (Hey, vi har en regering som bara använder ordet ”kultur” för att markera skillnader mellan folk, mellan Dom och Oss.) På kultursidorna pågår samtal som många uppfattar som alltför avancerade och därmed alltför provocerande. Nog är kulturjournalistiken ofta specialiserad och kan ibland bli mer kommunikativ – folkbildningstraditionen har försvagats över hela linjen – men jag tröttas av den antiintellektuella jargongen att kultursidorna per definition alltid är obegripliga.
Det är bara inom kulturjournalistiken som expertis anses vara ett problem. Om man inte förstår en kulturartikel är det alltid fel på skribenten, med all annan journalistik lägger läsaren ansvaret hos sig själv. Inga, varken läsare eller journalister, vill erkänna att vissa allmänpolitiska frågor går dem helt över huvudet.
Bra kulturjournalistik kräver tid och pengar. Utan resurser blir den instrumentell och riskerar att reduceras till ett behagsjukt serviceorgan för den stressade medelklass som kan köpa allt utom bildning. Som vill ha en tio-i-topplista på vilka böcker ”man borde läsa” och en effektivt sammanfattande vägvisare till vårens ”snackisar”. En motståndslös feel good-journalistik som ser läsaren som konsument istället för kritiskt tänkande medborgare. Även det är tidstypiskt. Jag betvivlar att det finns en ekonomi i den typen av kulturjournalistik, jag tror snarare att det förenklade snart får en rekyl. Man kommer att hungra efter analys och fördjupning, efter den personliga röst som bara en kultursida kan odla.
En resurssvag kulturjournalistik faller också lättare offer för korruption och reklammakeri, som redan nu är ett problem och på sikt riskerar att undergräva hela legitimiteten. Redaktioner i tidsnöd hinner inte tänka själva, utan planerar sina sidor utifrån förlagens påtryckningar. Jag blev senast i går uppringd av en person i förlagsbranschen som ville bjuda på ”lära-känna-varandra-lunch”. Ett slags muta, helt enkelt, ett oblygt försök till produktplacering.
Jag säger inte att de faror jag skissar upp automatiskt kommer att drabba DN Kultur, jag vill bara utifrån egen erfarenhet vittna om att kulturjournalistik är en skör och i god mening hudnära disciplin. Aftonbladet genomgick förra året ett stålbad som även drabbade oss på kulturredaktionen – vi balanserar nu på gränsen av vad vi orkar med.
Det är inte bara DN som skär ner. Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet ska enligt ett ägarkrav (Bonniers), synkronisera sina kultursidor. Det betyder att en recension kan tryckas i tre tidningar i stället för en. På så vis får en text ökad spridning, men på bekostnad av den totala mångfalden – en röst i stället för tre. Skribenten får ett påslag, men inte arvode som motsvarar tre publiceringar, samtidigt som två andra skribenter blir utan uppdrag. Stordriftsfördelar på bekostnad av åsiktspluralism. Exemplen är fler.
Om DN måste dra ner och samtidigt vill behålla sina läsare, är det kontraproduktivt att skära ner på kulturen, också om vissa besparingar både måste och kan göras även där. Man kan tycka att DN:s problem är en inre angelägenhet, men oavsett om kulturjournalistik är en lönsam affär eller inte, står alltför stora värden på spel för att det som nu sker inte ska kommenteras. Demokrati och humaniora är inte en ensak för Bonnierkoncernen. Det angår oss allihop.
Att redaktörerna och frilansskribenterna på DN tiger still, med Lars Linder som imponerande undantag, är begripligt. Alla är rädda att tillhöra dem som förlorar sina jobb och skrivuppdrag, och givetvis hade det varit lättare att organisera ett motstånd om Maria Schottenius valt att avgå i ilsken protest i stället för att sorgset kliva åt sidan. Men alla vi andra?
Om det som nu händer på DN hade inträffat för tio år sedan, skulle det blivit ett jävla liv. Nu säger ingen någonting. Beror det på att Bonniers är den överlägset största arbetsgivaren för Sveriges kulturjournalister, författare och skribenter? Eller värre: Har vi redan gett upp idén om ett fungerande offentligt samtal?
Är det verkligen ingen som skäms och skräms av tystnaden?
